kan under inga omständigheter försvaras. Sådana uppträden äro alldeles otänkbara under den blivande samfundsordningen ... det kan därför förefalla besynnerligt att dryfta det ömsesidigt likaberättigade i att utdela prygel. Så dum är jag inte ... ehuru prygel ännu finnes ... Det är ... för framtiden slut, men ännu består ... ja! för f—n ... man blir alldeles virrig! Det är alldeles inte därför, som jag inte besöker minnesfesten, alldeles inte därför. Det är av princip, som jag inte går på begravningar, det är orsaken. Man kunde nog gå dit för att driva litet ... skada bara, att ingen svartrock är med, då skulle också jag infinna mig.»
»Ni vill hålla till godo med mat och dryck av dem, som bjudit er, bara för att sedan göra narr av dem.»
»Nej, jag vill endast protestera. Därmed befrämjar jag ett nyttigt ändamål och kan göra propagandan en god tjänst. Skulle de också i början bliva förtretade över, att jag klandrar deras dumma bruk och tillställningar, skola de likväl snart inse, att jag varit dem nyttig. Så var det också med Tenebjeva, som nu tillhör kommunen. Hon övergav sin familj och skrev till sina föräldrar, att hon inte längre hade lust att leva i fördomar, utan stod i begrepp att ingå ett olagligt äktenskap. Folk talade om, att det varit hennes plikt att på ett skonsammare sätt omtala förhållandet för föräldrarna, men mildhet är inte på sin plats i ett dylikt fall. Man måste protestera kraftigt. Varenz gjorde det mera radikalt. Sedan hon varit gift i sju år, lämnade hon man och barn i sticket och skrev till honom: »Jag har nu kommit till den åsikten, att jag icke kan leva lycklig med er. Jag vill aldrig förlåta, att ni dolt för mig, att det finns en annan samhällsordning, kommunen. Helt nyligen har jag fått veta det av en högsinnad man, till vilken jag också begivit mig, och med vilken jag ämnar bilda en kommun. Jag säger det rent ut, ty jag vill icke bedraga er. Ni har er fullkomliga frihet att göra och låta som ni behagar. Hys inga förhoppningar om att återfå mig, ty det är försent. Jag önskar er lycka och framgång!» Så måste dylika brev skrivas!»
»Lever inte Tenebjeva redan i det tredje olagliga äktenskapet?»
»Bara i det andra. Men om det också vore i det fjärde eller femte, så hade det ingenting att betyda.»
»Alltsammans är ju bara prat. Skulle det någonsin fallit mig in att beklaga mig, därför att jag mist mina föräldrar, så vore det just för denna sak. Hur ofta har jag inte tänkt mig den protesten, varigenom jag skulle klargjort den där ståndpunkten för dem. Med flit skulle jag sökt anledning därtill.
