»Både av humanitetskänsla och ... så att säga av medlidande önskar jag att vara henne nyttig, emedan jag förutser det sorgliga öde, som väntar henne. Är det inte ni, som får skaffa kläder och föda åt denna olyckliga familj?»
»Tillåt mig att fråga», sade Sonja och reste sig upp, »talade ni inte i går med henne om möjligheten att hon skulle kunna få pension? Hon sade nämligen, att ni åtagit er att skaffa henne pension. Är det sant?»
»Nej inte alls. Det är bara prat. Jag nämnde endast möjligheten för änkor efter ämbetsmän att kunna få pension ... såvitt man nämligen har relationer ... men som er avlidne fader inte på sista tiden beklädde något ämbete och inte heller varit i tjänstgöring så länge lagen föreskriver, så har hon ingenting att vänta. Hon hoppas således att erhålla pension?»
»Ja ... det gör hon ... ty hon är mycket lättrogen och godmodig och tror i sin enfald allt och ... och ... det är så», sade Sonja och reste sig på nytt för att avlägsna sig.
»Ursäkta mig ... ni har ännu inte hört allt.»
»Har ni mera att säga?» frågade Sonja förlägen.
»Ja, men sätt er så länge.»
Sonja blev förvirrad och satte sig för tredje gången.
»Då jag således känner hennes och de små barnens olyckliga ställning, önskar jag såvitt möjligt är, vara dem till nytta. Men det vill säga, endast så långt som min förmåga sträcker sig. Man kunde kanske föranstalta om en insamling till deras förmån, anordna ett lotteri ... eller något dylikt. Det var detta, jag ville meddela er.»
»Vad ni är god! ... Gud skall ...» viskade Sonja.
»Det kunna vi tala om sedan, men vi kunna kanske börja redan i dag. Vi träffas i afton och kunna då språka därom. Kom till mig klockan sju. Jag hoppas Andrej Semjonovitj också kommer med ... Men en omständighet måste grundligt övervägas, och det är just därför jag besvärat er att komma hit. Enligt min åsikt kan man nämligen inte anförtro penningar åt Katerina Ivanovna, ty det skulle vara farligt. Ett bevis härpå är ... gästabudet i dag. Utan att äga en brödkant i huset ... utan att ha skor på fötterna, har hon i dag köpt jamaikarom, madeira, tror jag ... och kaffe. Jag såg det i förbigående. I morgon gör nöden åter sitt intåg hos henne ... hon är alldeles från vettet. Och därför måste vi ordna subskriptionen på så sätt, att den olyckliga änkan inte har någon aning om penningarna utan t. ex. bara ni vet om saken. Har jag inte rätt?»
»Jag vet inte. Det är bara i dag hon är sådan ... Detta händer bara en gång i hennes liv ... Hon önskade så mycket
