»Därför ... därför att jag inte har lust att få horn och få uppfostra andras barn i ert olagliga äktenskap ... just därför vill jag ingå ett lagligt äktenskap», svarade Lushin, blott för att säga något. Han hade synbarligen andra saker i huvudet.
»Barn? Ni talar om barn?» utropade Andrej Semjonovitj livad som en stridshäst, som får höra trumpeten. »Barnen äro en social fråga av allra största betydelse, det medgiver jag; men den löses på ett helt och hållet annat sätt. Några förneka helt och hållet barnen såsom varje annat familjeförhållande. Om barnen skola vi tala sedermera, nu skola vi behandla frågan om hornen. Jag får lov att medgiva, att detta är min svaga sida. Detta avskyvärda uttryck är alldeles otänkbart i framtidens ordbok. Vad förstås då egentligen med horn? Ack! vilken villfarelse! Vad betyder det där ordet horn? Varför skall det heta horn? Slidder, sladder! Tvärtom. I det olagliga äktenskapet ges det alldeles inga horn. Horn är blott den naturliga konsekvensen av ett lagligt äktenskap, dess fördömelse så att säga, en protest, så att ordet i den bemärkelsen inte alls har något vanhederligt med sig ... Skulle jag någonsin ingå ett lagligt äktenskap ... förutsatt att jag kunde göra mig skyldig till en sådan absurditet ... så skulle jag ändå skratta åt era fördömda horn. Min väninna, skulle jag säga till min hustru, hittills har jag älskat dig, nu aktar jag dig ... ty du har förstått att protestera! Ni skrattar Skratta ni! Det kommer sig därav, att ni inte förmår frigöra er från de gamla fördomarna! För tusan! jag kan också förstå, vari det obehagliga består, när man blir bedragen i ett lagligt äktenskap. Men när hornen ... i det olagliga äktenskapet ... äro lysta i bann av lagen, så finnas de inte mer, äro otänkbara och mista sin benämning: horn. Er hustru visar er blott sin aktning. Hon anser er inte i stånd att sätta er emot hennes lycka och håller er för att vara så förnuftig, att ni inte vill hämnas på hennes nya man. Ibland inbillar jag mig, f—n anamma, att om jag gifte mig, lagligt eller olagligt, det gör alldeles detsamma ... så skulle jag själv en vacker dag föra en älskare till min hustru, om hon dröjde alltför länge med att skaffa sig en sådan: »Kära väninna», skulle jag säga till henne, »jag älskar dig, men jag önskar också, att du skall akta mig ... se här!» Inte sant? Har jag inte rätt?»
Peter Petrovitj hade blott hört på till hälften, men skrattade ändå utan att giva synnerligen akt på hans galenskaper. Han hade någonting helt annat att tänka på. Till slut märkte Lebesetnikov hans tankspriddhet. Peter Petrovitj var på något
