personer och en sådan som Amalia Ivanovna hade inte ens fått vara i köket ...»
Katerina Ivanovna beslöt emellertid att behålla sina känslor för sig själv, huru hon föresatt sig att innan dagens slut taga alla stolta tankar ur hennes huvud. Hon behandlade henne därför med en viss köld.
Men hennes retlighet hade även sin grund i en annan orsak. Av alla de grannar, som voro bjudna till begravningen, hade nästan ingen infunnit sig med undantag av den lille polacken, som till och med fått tid att följa med till kyrkogården.
Men till minnesfesten, det vill säga till mat och dryck, hade endast de fattigaste infunnit sig. Många av dem voro icke ens riktigt nyktra. De äldre och förmögnare tycktes ha kommit överens att utebliva.
Och Peter Petrovitj Lushin, som var den förnämste bland dem, hade icke infunnit sig. Det var så mycket förargligare, som Katerina Ivanovna föregående afton funnit tillfälle att berätta för Amalia Lippewechsel, Poletjka, Sonja och den lille polacken, att han var den ädlaste människa man kunde tänka sig och därtill förnäm och rik. Han hade varit en av hennes förste mans vänner och hade nu lovat att göra allt vad som stod i hans makt för att skaffa henne en betydlig pension.
Här måste vi likväl anmärka, att om också Katerina Ivanovna skröt med sina förnäma och rika bekantskaper, skedde det helt och hållet utan personlig beräkning, av ett övermått av välvilja, blott för att ha nöjet att tillägga ännu större betydelse åt den, som för tillfället berömdes.
Näst efter Lushin saknades den avskyvärde Lebesetnikov. Vad inbillade sig den där karlen? Han hade blivit bjuden av barmhärtighet och emedan han bodde i samma rum som Lushin. De hade icke kunnat undvika att bjuda honom. En »fin dam med sin övermogna dotter» hade icke heller infunnit sig. De hade endast bott ett par veckor hos Amalia Lippewechsel, men hade redan beklagat sig över oväsendet från Marmeladovs rum, synnerligast när mannen kom hem i berusat tillstånd. Katerina Ivanovna hade naturligtvis fått veta det och det hade givit anledning till en träta med Amalia Lippewechsel, som hotade att köra ut henne och med full hals ropade, att de störde hennes »fina hyresgäster».
Därför hade Katerina Ivanovna just föresatt sig att bjuda denna dam och hennes dotter, så mycket hellre som de alltid högmodigt vände sig bort, när de någon gång mötte henne.
De skulle nu få veta, att här tänkte och kände man så ädelt, att man bjöd dem utan att ihågkomma deras elakhet. De skulle
