också få se, att Katerina Ivanovna icke var född och buren att leva i så usla förhållanden.
Hennes plan var att under måltiden låta dem få veta detta, ävensom att omtala sin salig fars fordringar på guvernörstiteln. Vid detta tillfälle ville hon i förbigående göra dem uppmärksamma på, att det icke var fint att vända sig bort, när man mötte någon, och att det endast var ett bevis på dumhet.
Den tyske överstelöjtnanten, egentligen en avskedad kapten, hade ej heller infunnit sig. Men han var tillräckligt ursäktad, ty han hade ännu icke sovit bort ruset från föregående dag.
De enda som infunnit sig voro den lille polacken och en döv och blind f. d. postskrivare samt en avdankad löjtnant (egentligen en f. d. proviantförvaltare), som alltid skrattade så opassande högt och som, »tänk bara», vid detta tillfälle uppträdde utan väst.
En av dem hade genast satt sig till bords, utan att ens buga sig för värdinnan, en annan hade i brist på en mera passande dräkt infunnit sig i nattrock — men detta var dock så opassande, att han med Amelia Lippevechsels och polackens förenade bemödanden blev kastad på dörren.
Polacken hade för övrigt medtagit två landsmän, som icke bodde hos Amalia Ivanovna och voro fullkomligt obekanta för det övriga sällskapet.
Allt detta förargade Katerina Ivanovna. »För vem hade hon väl gjort alla dessa förberedelser?» För vinnandet av mera plats skulle barnen icke sitta vid bordet, som upptog hela rummets bredd. På kofferten, i en vrå av rummet, hade man dukat åt dem. De två små sutto på en liten bänk och Poletjka skulle ha uppsikt över dem, giva dem mat och putsa deras näsor.
Katerina Ivanovna ansåg som sin skyldighet att emottaga de få gästerna med dubbelt så mycket stolthet som eljest. Några av dem mätte hon från hjässan till fotabjället med en sträng blick och lät dem förstå, att de kunde få sätta sig.
Men Amalia Ivanovna fick underligt nog böta för alla dem som undvikit att komma, och hon blev naturligtvis rasande över en dylik orättvisa. En sådan början lovade icke ett gott slut.
Äntligen satte man sig till bords.
Raskolnikov hade infunnit sig vid samma tid som de övriga ankommo från kyrkogården. Katerina Ivanovna var mycket glad över att se honom, för det första emedan han var »den ende bildade» bland alla hennes gäster och emedan han »som bekant, om ett par år skulle få en professur vid härvarande
