universitet»; för det andra emedan han genast aktningsfullt bad om ursäkt därför att det oaktat hans innerliga önskan varit honom omöjligt att bevista begravningen.
Hon bemäktigade sig honom strax och satte honom vid sin vänstra sida. Vid den högra satt redan Amalia Lippewechsel.
Oaktat det kostade henne stort besvär att servera maten och hon beständigt plågades av en allt mera tilltagande hosta, skaffade hon sig likväl tid att oupphörligt vända sig till Raskolnikov och i halvt viskande ton anförtro honom sin rättvisa harm över den misslyckade festen. Men stundom gav sig hennes ovilja luft i det mest obesvärade skratt på de övriga gästernas bekostnad.
»Den där gamla ugglan är skuld till alltsammans», viskade hon. »Ni förstår nog, vem jag menar. Se bara, så hon spärrar upp ögonen! Hon märker, att vi tala om henne, men hon vet inte, vad vi säga, ha, ha, ha!» Ett hostanfall avbröt henne. »Vad tror ni hon menar med att vara klädd i den där mössan? Har ni lagt märke till, att hon låtsar sig beskydda mig och att hon anser sig visa mig en ära genom sin närvaro? Jag bad henne bjuda några hyggliga människor bland den avlidnes bekanta och se nu, vilka hon skrapat ihop! Och de där polackerna! Ingen av oss har någonsin sett dem förr och varför ha de kommit hit? Se, så stelt de sitta! Pane (polsk benämning på »min herre»), har ni fått någon pannkaka?» utropade hon till en av dem. »Tag för er av rätterna! Vill ni ej ha öl eller brännvin? ... Se bara, så han springer upp och så han skrapar med foten, när han bugar sig! Se då, se! De stackarna äro troligtvis mycket hungriga. Det skadar inte. De må gärna äta sig mätta. De uppföra sig åtminstone hyfsat — men icke dess mindre blir jag ängslig, när jag tänker på värdinnans silverskedar ... Amalia Ivanovna», fortfor hon nästan högt, »om edra skedar bli stulna, säger jag i förväg, att jag inte vill åtaga mig något ansvar rörande den saken. Ha, ha, ha!»
Hon gapskrattade och vände sig på nytt till Raskolnikov, medan hon pekade på värdinnan och roade sig över sitt infall.
»Hon förstår mig inte ... hon förstår mig inte det minsta. Se bara på det ugglebelätet, en riktig uggla ... en hornuggla med nya band, ha, ha, ha!»
Hennes skratt avbröts av ett nytt hostanfall, som varade i fem minuter. Näsduken blev fläckad av blod, svetten rann i tunga droppar från hennes panna ooch rodnaden på kinderna blev allt mera bjärt. Under tystnad visade hon Raskolnikov blodet; men knappt hade hon hunnit hämta sig, förrän hon livligt inföll:
»Hon skulle bjuda den där damen och hennes dotter ... ni
