om Sofie Semjonovnas förträffliga egenskaper, hennes blygsamhet, tålamod, oegennytta och själsadel. Under tiden klappade hon Sonja på kinden och kysste henne hjärtligt. Flickan blev blodröd och styvmodern började helt oväntat gråta, men bad strax om ursäkt och sade sig vara en nervsvag toka och att det nu var tid att servera teet, eftersom alla hade slutat att äta.
Men nu hade turen kommit till Amalia Ivanovna. Hon kände sig djupt sårad över, att hon icke haft någon andel i samtalet och att ingen hört på henne. Hon begagnade sig därför av tillfället att våga ett sista försök.
Först gjorde hon med undertryckt bekymmer den viktiga och djupsinniga anmärkningen, att det var av stor betydelse i den blivande undervisningsanstalten att noga övervaka de unga fröknarnas rena linne och att det därför var nödvändigt att låta en pålitlig dam ha uppsikt över klädskåpen. För det andra måste man hindra de unga damerna från att läsa romaner om natten.
Katerina Ivanovna, som nu var alldeles utmattad och dödstrött, föll henne i talet och sade, att hon icke förstod sig på vad hon talade om, och att omsorgen för linneskåpen var oldfruns affär och ingalunda förestånderskans vid en aristokratisk undervisningsanstalt. Vad romanläsningen beträffar, var denna anmärkning så opassande, att hon måste bedja henne tiga.
Amalia Lippewechsel blev röd som en kokt kräfta och svarade, att hon menat väl och att hon önskade henne all möjlig framgång, men att hon redan länge varit skyldig henne för hyran.
Katerina Ivanovna svarade strax, att hon ljög, då hon önskade henne all möjlig framgång, ty ännu i går, medan den saligen avsomnade ännu låg på lik här, hade hon krävt henne på hyran. Härpå gav Amalia Ivanovna det direkta svaret, att hon inbjudit de där omtalade damerna, men att dessa icke ville komma därför att de voro fina damer och att fina damer icke besöka damer, som inte äro några fina damer. Katerina Ivanovna klarerade i ett nu ståndpunkten med yttrandet, att då hon själv var en so, så kunde hon alldeles icke bedöma, vad finhet vill säga.
De båda damernas samtal blev allt häftigare. Hotelser flögo fram och tillbaka och slutligen steg Amalia Lippewechsel upp från sin plats och började samla ihop silverskedarna. Skandalen antog ett allt större omfång och barnen började gråta. Sonja sökte förgäves lugna Katerina Ivanovna.
Den sistnämnda stod just i begrepp att rycka mössan från sin fiendes huvud — då dörren i samma stund öppnades och
