Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs

Alla kommo nu i rörelse och alla började tala.

Nu kom Katerina Ivanovna plötsligt till besinning och kastade sig över Lushin.

»Anklagar ni henne för stöld? Säger ni, att Sonja är en tjuv? O, ni är en skurk!»

Och hon sprang till Sonja och höll nästan på att kväva henne i sina magra armar.

»Sonja, hur har du kunnat understå dig att taga tio rubel av honom! O, vad du var enfaldig. Lämna dem genast åt mig! ... Se där ...!»

Hon ryckte sedeln ur Sonjas hand, skrynklade ihop den och kastade den rakt i ansiktet på Lushin. Den träffade hans öga och föll sedan ned på golvet. Amalia Lippewechsel skyndade sig att taga upp den. Lushin blev ond.

»Låt mig vara i fred för den tokiga kvinnan!» utropade han.

I dörren bredvid Lebesetnikov syntes tre nya ansikten och bland dem de båda främmande damerna.

»Är jag tokig... tokig, säger ni? Din narr!» utropade Katerina Ivanovna. »Det är du, som är tokig! Säger du, att Sonja tagit pengar från dig? Tror du, att Sonja är en tjuv! Hon skulle långt hellre giva dig en skänk än taga något från dig. Haven I någonsin sett en sådan narr?» Katerina Ivanovna brast i hysteriskt skratt och pekade på Lushin. »Och även du anklagar henne att ha stulit», fortfor hon, vänd till värdinnan. »Så din sladderkäring också du anklagar henne för stöld. Oh, du nedriga preussiska höna i krinolin! Oh! ... Ni ... Ni ...! Hon har ju inte varit ur rummet, utan satte sig genast bredvid Rodion Romanovitj. Undersök henne bara! Om hon inte varit ute, måste hon ju bära penningarna hos sig. Sök gärna efter dem! Men om du inte finner dem, så akta dig! Sök, sök ... så sök då efter dem! Jag går redan i dag till kejsaren, den barmhärtige kejsaren, och kastar mig för hans fötter. Jag är fader- och moderlös ... de skola nog släppa mig in till honom. Du tänker väl, att jag inte får lov att slippa in! Men däruti tar du miste. Jag tränger mig in till honom, rakt in till honom ... Du hoppades, att hon skulle bli förskräckt. Men jag är, bror lille, så mycket mera djärv. Med mig kommer du inte långt. Sök bara, sök!»

Och Katerina Ivanovna drog i sitt raseri Lushin fram till Sonja.

»Jag är beredd att åtaga mig allt ansvar ... men var då tyst, madam, var tyst! Jag har ju sett, att ni är djärv! Men vad skall man göra?» mumlade Lushin. »Det måste ske i polisens närvaro ... ehuru här finns tillräckligt med vittnen.

324