»Andrej Semjonovitj! Jag har misskänt er! Beskydda oss! Ni är den ende, som tagit hennes parti! Hon är ju faderlös! Gud har skickat er hit! Andrej Semjonovitj, min räddare, min far!»
Och Katerina Ivanovna kastade sig på knä för honom, utan att veta vad hon gjorde.
»Åh prat!» skrek Lushin utom sig av raseri, »det är rena galenskapen ni kommer med! Jag glömde ... kom ihåg ... glömde. Vad vill det här säga? Skulle jag med uppsåt ha gömt sedeln i hennes ficka? I vilken avsikt skulle jag gjort det? Vad har jag för gemensamt med denna —»
»Ja ... det är just det, som jag inte kan förstå. Men vad jag sagt är rena sanningen, det är säkert! Jag är så övertygad om sanningen av det jag sagt ... ni eländige skurk ... att jag ännu tydligt påminner mig, att den frågan trängde sig på mig ... just då jag fattade er hand och tackade er: Varför stack han i hemlighet sedeln i hennes ficka? tänkte jag ... det vill säga, varför just i hemlighet? Var det därför att ni känner mina åsikter och vet, att jag är motståndare till all privat välgörenhet, därför att det icke bidrager att minska det onda. Nå, så tänkte jag, att ni verkligen generade er för att giva bort en så stor summa, då jag såg det. Då tänkte jag, att ni måhända ville bereda henne en överraskning, att hon skulle bliva förvånad, när hon oförmodat fann sedeln i sin ficka. (Ty det finns ju välgörare, som tycka om att på det sättet krydda sina välgärningar.) Så föll det mig in, att det måhända var er avsikt att sätta henne på prov. Det vill säga, att ni ville se, om hon skulle komma och tacka er, när hon fann pengarna. Vidare, att ni måhända ville undvika alla tacksamhetsbetygelser och att ... hur är det, det heter nu? ... den högra handen inte skall veta o. s. v... . eller någonting i den stilen ... En mängd tankar korsade varandra i mitt huvud, så att jag beslöt att närmare tänka på saken, men jag ansåg det vara påfluget att säga er, att jag kände er hemlighet. Men så föll det mig in, att Sofie Semjonovna, när allt kom omkring, kanske kunde gå och tappa pengarna, innan hon kom underfund med, att hon ägde dem; och detta var orsaken, varför jag kom hit. Jag ville ropa ut henne och tala om för henne, att ni hade stuckit hundra rubel i hennes ficka. Men först gick jag in till damerna Kobyletnikov för att lämna dem en bok, »Den positiva metodens allmänna resultat», och för att synnerligen rekommendera Piderits avhandling ... Wagners också, förresten. Därpå kom jag hit och hörde hela historien. Kunde jag väl haft alla dessa tankar, anställt alla
