upp och gick emot honom, som om hon redan länge väntat hans ankomst.
»Hur skulle det gått med mig, om inte ni varit!» utbrast hon ... det märktes tydligt, att hon hade längtat att få säga honom detta.
Raskolnikov satte sig på den stol hon nyss lämnat.
Hon stod ett par steg ifrån honom liksom dagen förut.
»Nå, Sonja», sade han och kände, att hans röst darrade, »hela denna historia var ju bara en naturlig följd av er »sociala ställning och därav följande sedvänjor ...» Har ni förr förstått detta?»
Hennes ansikte uttryckte djup smärta.
»Tala inte som ni talade i går, jag ber er därom! Jag iider tillräckligt ändå ...»
Hon försökte småle, ty hon fruktade, att denna förebråelse skulle misshaga honom.
»Det var dumt av mig, att jag sprang därifrån. Hur ha de det nu därborta? Jag höll just på att springa tillbaka igen, men tänkte ... att ni kanske skulle komma, medan jag var borta.»
Han berättade, att Amalia Lippewechsel jagat familjen från hemmet och att Katerina Ivanovna gått ut för att »skaffa sig rättvisa».
»Låt oss för Guds skull söka upp henne!» utropade Sonja och tog sin kappa.
»Ni tänker aldrig på någon annan än henne», utbrast Raskolnikov harmset. »Stanna nu här hos mig!»
»Men Katerina Ivanovna —»
»Katerina Ivanovna rymmer sannerligen inte ifrån er. Hon kommer säkerligen hit själv och söker upp er.»
Sonja satte sig, ehuru hon plågades av oro. Raskolnikov teg och föll i djupa tankar.
Utan att se på Sonja började han:
»Vi kunna ju antaga, att det inte var Lushins avsikt att sätta er i fängelse; men om det legat i hans intresse, skulle ni nu ha varit arresterad, om inte jag eller Lebesetnikov tillfälligtvis hade varit närvarande.»
»Ja», sade hon sakta ... »ja», återtog hon tankspridd och orolig.
»Jag kunde ha varit frånvarande och Lebesetnikov var bara där av en tillfällighet.»
Sonja teg.
»Om ni nu kommit i fängelse, hur hade det då gått? Kommer ni ihåg vad jag sade i går?»
Hon teg och han väntade på hennes svar.
