»Nej, han har inte blivit upptäckt.»
»Men hur kan ni i så fall veta det?» frågade hon åter i viskande ton.
Han hade inte föreställt sig, att han skulle bekänna sin synd på detta sätt.
Han vände sig emot henne och såg på henne ihärdigt.
»Gissa!» sade han med samma förvridna leende som förut.
En krampaktig rysning genomilade henne.
»Varför ... skrämmer ... ni upp mig?» sade hon med ett barnsligt leende.
»Jag är naturligtvis god vän med honom, eftersom jag har reda därpå», fortfor Raskolnikov och såg oavvänt på henne, som om han ej längre hade makt över sina blickar. »Det var inte hans avsikt att döda Lisaveta. Han ville endast döda den gamla ... medan hon var ensam. Men i detsamma kom Lisaveta hem ... och så dödade han henne också.»
Åter förflöt en minut. Båda sågo på varandra.
»Kan du inte gissa det?» sporde han plötsligt med samma känsla, som om ett kyrktorn störtat över honom.
»N—ej», viskade Sonja nästan ohörbart.
»Se riktigt på mig!»
Knappt hade han yttrat detta, förrän han överfölls av den isande känsla, han så väl kände till. Han såg på henne och varseblev i hennes ansikte samma uttryck, som Lisaveta haft, då han nalkades henne med yxan och hon drog sig tillbaka mot väggen och avvärjande utsträckte handen med en barnsligt förskräckt blick.
På samma sätt var det nu med Sonja. Lika mycket maktlös och lika förskräckt utsträckte hon vänstra handen, rörde med fingerspetsarna vid hans bröst, reste sig upp från sängen och drog sig allt längre och längre bort från honom. Hennes fasa smittade även honom. Han betraktade henne och gjorde samma barnsliga rörelse.
»Har du gissat det?» viskade han omsider.
»Min Gud, min Gud!» utropade hon ångestfullt.
Hon sjönk kraftlös ned på sängen och gömde ansiktet i kuddarna. Men i nästa ögonblick reste hon sig på nytt, tog båda hans händer, tryckte dem hårt med sina små klena fingrar och såg på honom med en fast blick.
Med denna sista, förtvivlade blick ville hon ännu en gång söka efter en skymt av hopp, men hon fann intet. Icke det minsta tvivel återstod.
När hon sedermera tänkte på denna stund, föreföll det henne underligt, att allt på ett ögonblick stod så klart och tydligt för henne.
