Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/35

Den här sidan har korrekturlästs

bröllopet leva för mig själv som hittills och icke flytta tillsamman med dem. Detta säger jag alls icke av hänsyn till Peter Petrovitj, utan bara för min egen skull, av helt personliga skäl, som man kanske skulle kalla en gammal änkas griller. Jag är fullt övertygad om, att han är så nobel och delikat, att han uppmanar mig att icke skiljas från min dotter, och om han icke sagt något om detta ännu, är det väl, för det han menar, att det faller av sig självt. Men jag vill i varje fall icke taga emot det. Jag har ofta i mitt liv lagt märke till, att männen icke äro så synnerligen angelägna om sina svärmödrar och jag vill icke allenast icke vara någon till en börda, utan vill också helst själv ha min frihet, så länge jag har ett stycke bröd av mitt eget att sticka i munnen och sådana barn som du och Dunetjka. Om möjligt vill jag bo i närheten av er bägge. Ty ser du, Rodja, jag har gömt det allra bästa till sist i mitt brev: Du må veta, min käre vän, att vi kanske snart skola få se varandra och efter en treårig skilsmässa ånyo få omfamna varandra. Det är redan bestämt avgjort, att jag och Dunja komma till St. Petersburg. Men bestämt när, det vet jag ännu icke. Men i varje fall blir det snart, mycket snart, kanske redan i nästa vecka. Allt beror på de anordningar Peter Petrovitj träffar. Efter sin ankomst till St. Petersburg skall han genast underrätta oss. Han vill av särskilda grunder skynda med bröllopet och, om det är möjligt, bestämma bröllopsdagen ännu före nästa fasta. Skulle det icke kunna sättas i verket så hastigt, skall det i alla fall äga rum strax efter Marie himmelsfärdsdag. O, med vilken glädje jag då skall trycka dig till mitt hjärta! Dunja är utom sig av glädje över att få se dig igen och sade en gång på gyckel, att hon bara av det skälet skulle gifta sig med Peter Petrovitj. Den ängeln! Hon skriver icke till dig nu, utan låter endast säga dig, att hon har så mycket att tala med dig om... så mycket, att hon icke har mod att taga pennan i handen. I några få rader kunde hon icke få något ordentligt sagt, utan skulle endast röra upp sig själv. Hon omfamnar dig på det innerligaste och sänder dig otaliga kyssar. Men ehuru vi alltså kanske snart få se varandra, vill jag dock i dessa dagar sända dig så mycket pengar som möjligt. Nu, då alla veta, att Dunetjka skall gifta sig med Peter Petrovitj, har min kredit plötsligt stigit och jag vet bestämt, att Vassilij Ivanovitj låter mig få till låns ända till sjuttiofem rubel i förskott på min pension, så att jag kanske sänder dig tjugofem till trettio rubel. Jag ville gärna sända dig mera, men jag är rädd för omkostnaderna för vår resa. Och ehuru Peter Petrovitj har varit så god att taga en del av reseutgifterna på sig... han vill nämligen låta befordra våra

35