längre så klart och solljust som förr. Han tog sin mössa och gick.
Han varken kunde eller ville bekymra sig om sitt sjukliga tillstånd. Men denna beständiga, oavbrutna själsskakning och all denna ångest kunde naturligtvis icke bliva utan följder.
Han drev omkring utan mål. Solen gick ned. En underlig ångest överväldigade honom. Denna känsla var just icke så våldsam, men den var icke dessmindre tärande och kvalfull och upphörde aldrig att plåga honom; synnerligast plågsam var den vid aftonens inbrott.
»I ett sådant här enfaldigt, helt och hållet fysiskt svaghetstillstånd, som kanske bara beror av solnedgången, skall man akta sig att begå dumheter. I en sådan här sinnesstämning vore man i stånd att inte allenast gå till Sonja — utan också till Dunja», mumlade han föraktligt.
Han hörde sitt namn uttalas och vände sig om. Lebesetnikov kom springande efter honom.
»Jag har varit och sökt er», sade han. »Kan ni tänka er, att hon verkligen utfört sin avsikt att gå bort med barnen! Vi, jag och Sofie Semjonovna, ha haft det största besvär i världen att finna henne. Hon slår på en kastrull och låter barnen dansa. De gråta bittert. Hon stannar vid tvärgatorna och framför butikerna. Folket är dumt nog att springa efter henne. Följ mig!»
»Och Sonja?» frågade Raskolnikov oroligt, medan han påskyndade sin gång.
»Hon är utom sig. Det vill säga, inte Sofie Semjonovna, utan Katerina Ivanovna ... Sofie Semjonovna också förresten. Men Katerina Ivanovna är alldeles galen, det försäkrar jag er, hon är alldeles galen. Polisen vill arrestera henne. Ni kan inte föreställa er, vilket intryck det gör att betrakta henne. Nu är hon vid kanalen i närheten av Sofie Semjonovnas bostad.»
Vid kanalen, tätt invid bryggan, var en hel mängd människor församlad. Man kunde höra Katerina Ivanovnas hesa röst. Ja, det var sannerligen ett skådespel, som kunde roa en gatupublik.
Katerina Ivanovna såg förfärlig ut i sin gamla svarta klänning, sin schal av drap de dame och den buckliga halmhatten, som satt på sned på hennes huvud. Hon var uttröttad och hennes bröst flämtade häftigt. Hennes avtärda ansikte såg mera lidande ut än eljest.
Med varje ögonblick blev hon alltmera upprörd. Hon kastade sig över barnen, bannade dem, visade dem, huru de skulle dansa, och lärde dem, huru de skulle sjunga, förklarade
