Raskolnikov försökte övertala henne att gå hem och för att väcka hennes hederskänsla sade han, att det icke passade henne att driva omkring på gatorna såsom positivspelerska, eftersom hon skulle bliva föreståndarinna för en undervisningsanstalt för unga adelsdamer.
»En undervisningsanstalt, ha, ha, ha! ... Nej, Rodion Romanovitj, det hoppet har jag låtit fara. Jag är övergiven av alla. Poletjka, hur mycket har du samlat? Inte mer än två kopek! Ah, de uslingarna! Vad är det du säger, Poletjka? Tala franska till mig, parles moi français. Jag har ju lärt dig några glosor. Hur skulle man eljest kunna märka, att I ären väluppfostrade barn av en adlig familj och inte tillhöra någon lindansarfamilj ... vi spela inte narrkomedi på gatan, utan sjunga fina romanser ... Nå, vad skola vi nu sjunga ...?»
Sålunda fortfor hon att prata. Hon lät barnen huvudsakligen sjunga franska visor, för att man skulle se, att de voro »adliga barn», först:
- »Marlborough s’en va-t-en guerre
- Ne sait quand reviendra»,
och sedan:
- »Cinq sous, cinq sous,
- Pour monter notre ménage»,
varefter hon klappade i händerna, då Kolja och Lydia måste dansa. Så fick hon ett förfärligt hostanfall. Därpå följde nya regler för hållning och uppförande o. s. v., o. s. v.
Slutligen framträdde en poliskonstapel genom folkmängden. Men samtidigt närmade sig en äldre herre i civil dräkt, men med en orden på bröstet och räckte under tystnad en trerubelsedel åt Katerina Ivanovna. Hans ansikte uttryckte djupt medlidande. Katerina Ivanovna tackade hövligt och ceremoniellt.
»Jag tackar er, nådig herre», sade hon. »De orsaker, som ha tvungit oss ... Tag emot pengarna, Poletjka! Det finns ändå ädelmodiga människor, som äro redo att hjälpa en stackars adlig moder i hennes olycka ... Ni ser här, nådig herre, några adliga barn med de mest aristokratiska förbindelser ... den där eländige generalen satt och åt rapphöns han ... stampade med fötterna och sade, att jag störde honom ... Ers excellens, sade jag, beskydda de faderlösa, ni kände ju den avlidne Semjon Sacharytj! hans köttsliga dotter blev på själva hans begravningsdag oskyldigt anklagad av den nedrigaste bland skurkar ... Men vad vill den där poliskonstapeln? Beskydda oss mot honom! Vad angår det där dig, din narr!»
