»Under alla dessa dagar har hon inte sett på mig eller tilltalat mig en enda gång», tänkte Raskolnikov.
Solen lyste klart in i rummet. Rökelsen höjde sig i genomskinliga moln. Prästen mässade: »Herren give dig sin frid!»
Raskolnikov stannade ända till gudstjänstens slut. Medan prästen välsignade dem alla och sade farväl, kände han sig så underlig till mods. Sedan allt var förbi, närmade han sig Sonja. Hon fattade plötsligt båda hans händer och lutade huvudet mot hans axel. Denna åtbörd förvånade Raskolnikov.
Icke den ringaste motvilja, icke den minsta avsky hade hon för honom. Hennes händer darrade ej. Det måste vara den högsta grad av självförnedring, åtminstone ansåg han det så.
Sonja sade icke ett ord. Raskolnikov tryckte hennes hand, varefter han avlägsnade sig.
En tung börda vilade på hans själ. Om han kunnat fly och sedan leva ensam under hela sitt liv, skulle han ha prisat sig lycklig. Ehuru han på sista tiden nästan alltid var ensam, ville det dock icke lyckas honom att känna sig ensam. Det kunde hända, att han gick långt ut ur staden, ut på landsvägen, ja, till och med till skogen. Men ju mera enslig platsen var, dess mera stark blev den känslan inom honom, att någon var i hans närhet och om detta ej särdeles förskräckte honom, så förargade han sig dock däröver. Han skyndade sig därför till staden och blandade sig bland mängden, gick in i värdshusen och ölstugorna vid marknadstorget och Hötorget. Här kände han sig lättare, det förekom honom, som vore han här mera ensam. I en ölkrog sjöng man. Där satt han en hel timme och kunde sedermera påminna sig, att han känt sig mycket road därav. Men så blev han åter orolig. Det var ett slags samvetsskrupler, som gnagde honom: »Här sitter jag och hör på sång; är det en sysselsättning för mig?» tänkte han. Han anade, att det icke endast var detta, som oroade honom. Nej, det var någonting, som fordrade ett ögonblickligt avgörande, men vad det var, det kunde han icke göra klart för sig, än mindre kläda i ord. — »Nej, hellre då strid! Hellre Porphyrius ... eller Svidrigailov ... en utmaning eller ett överfall ...!» tänkte han och skyndade bort. Plötsligt kom han att tänka på moder och syster, dessa tankar förorsakade honom en panisk förskräckelse.
Följande morgon vaknade han på Krestovskij-ön under en buske, darrande av feber. Därefter gick han hem och lade sig. Han vaknade sent; klockan var tre på eftermiddagen. Febern var borta.
Då påminde han sig, att Katerina Ivanovnas begravning ägt rum den dagen, och han var glad, att han icke bevistat den.
