Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/360

Den här sidan har korrekturlästs

Nastaszja bar in mat åt honom. Han åt och drack med stor aptit, nästan glupskt. Hans huvud var klarare och han kände sig lugnare än någon av de sista tre dagarna. Han förundrade sig till och med över, att han kunnat överväldigas av en sådan förskräckelse; — då öppnades dörren och Rasumichin trädde in.

»Ah, han äter ... då är han inte sjuk», sade Rasumichin, tog en stol och satte sig vid bordet mittemot Raskolnikov. Rasumichin var upprörd och gjorde sig ingen möda att dölja det, ehuru han icke förivrade sig och icke talade i högre ton än vanligt. Man kunde märka, att han kommit för någon viss orsaks skull.

»Hör nu», började han, »jag bryr mig f—n om er alla. Efter allt vad jag sett, begriper jag, att jag ingenting förstår. Jag ber, tro inte att jag kommit hit för att locka något ur dig. Jag bryr mig inte om dina hemligheter. Bryr mig inte ett dyft om dem. Om du också kom fram med hela historien, skulle jag slå dövörat till ... Jag har bara kommit hit för att med säkerhet utröna, personligen förvissa mig om: primo, om det är sant, att du är galen. Man hyser nämligen den övertygelsen, att du antingen är eller är på god väg att bliva galen, och själv har jag trott något ditåt, därtill föranledd av ditt besynnerliga, delvis avskyvärda handlingssätt ... som inte på något vis kan förklaras ... och så ditt uppförande mot mor och syster. Endast ett vidunder eller en skurk ... såvida han inte är ett dårhushjon ... kan uppföra sig så emot dem som du gjort ... alltså är du galen ...»

»När träffade du dem?»

»Nyss. Och du, du har inte träffat dem på länge. Var håller du hus ... säg mig det, jag ber; tre gånger har jag redan varit här. Din mor är allvarsamt sjuk sedan i går. Hon ville söka upp dig. Avdotja Romanovna avhöll henne därifrån, men hon ville inte höra på henne, utan sade: »Om han är sjuk, om hans förstånd är omtöcknat, vem skulle då bistå honom, om inte hans mor?» Vi gingo då alla tre hit, ty vi kunde inte låta henne gå ensam. Ända till dörren talade vi med henne och sökte lugna henne. Vi voro framme, men du var inte hemma. Här satt hon. Så blev hon sittande omkring tio minuter och vi stodo tigande bredvid henne. Därpå stod hon upp och sade. »När han kan gå ut, är han väl frisk. Han har alltså glömt sin mor. Det passar mig inte att stå och tigga om kärlek vid mitt barns dörr.» Hon vände åter hem och lade sig till sängs. Nu har hon feber. »Jag ser det nog», sade hon, »åt »henne» har han tid nog.» Efter hennes mening är denna »henne» Sofie Semjonovna, din fästmö eller älskarinna, vad vet jag. Jag gick genast till Sofie Semjonovna, ty,

360