bror lille, jag ville taga riktigt reda på, hur det är fatt med dig ... jag går dit, vad finner jag ... en likkista och gråtande barn. Sofie Semjonovna höll på att prova deras sorgkläder. Du var inte där. Jag såg mig omkring, bad om ursäkt och gick för att avgiva min berättelse för Avdotja Romanovna. Allt var då bara prat. Det var således synbarligen — vansinne. Nu sitter du där och äter oxstek, som om du inte förtärt något på tre dagar. Visserligen pläga de galna också äta, men ehuru du ännu inte har talat ett ord med mig, ser jag dock, att du inte är galen; det kan jag gå ed på. Det är alltså klart, att du inte är galen. F—n tage er alla, härunder ligger en hemlighet, som jag inte har lust att längre bry mitt huvud med. Jag har bara kommit för att läxa upp dig, till dess jag tröttnat därpå ... för att lätta mitt hjärta. Nu vet jag, vad jag bör göra.»
»Vad skall du göra?»
»Vad angår det dig?»
»Du vill kanske hålla dig till flaskan?»
»Hur vet du det?»
»Det är lätt att gissa.»
Rasumichin teg en stund.
»Du har alltid varit en förståndig karl», sade han slutligen. »Du har rätt, jag vill hålla mig till flaskan. Farväl!»
Och han ville avlägsna sig.
»Jag talade ... i förrgår med min syster om dig.»
»Om mig? Var såg du henne i förrgår?»
Rasumichin stod stilla och hans kinder hade bleknat. Hans hjärta klappade häftigt.
»Hon var här alldeles ensam. Här satt hon och talade med mig.»
»Hon ...?»
»Ja, hon.»
»Vad sade du ... jag menar — om mig?»
»Jag sade henne, att du var en riktigt hederlig och arbetsam människa. Att du älskar henne, sade jag inte, ty det vet hon ändå.»
»Vet hon det?»
»Ja, naturligtvis. Jag sade henne, att hur det än komme att gå med mig — skulle du ändå vara hennes beskyddare. Nu överlämnar jag henne åt dig. Jag säger dig detta, emedan jag är fullständigt övertygad om, att du älskar henne och att du har ett rent hjärta. Jag vet också, att hon kan älska dig och att hon kanske redan gör det. Avgör nu med dig själv, om du skall hålla dig till flaskan eller inte.»
