»Men säg mig, var har du fått veta allt detta och varför intresserar det dig så mycket?»
»Varför skulle det inte intressera mig? Porphyrius har meddelat mig alltsammans.»
»Porphyrius?»
»Ja.»
»Och ... vad tror han?» frågade Raskolnikov med ängslan.
»Han har förklarat det på sitt sätt, psykologiskt.»
»Har han själv förklarat det för dig?»
»Ja, han själv. Farväl! En annan gång berättar jag dig mera därom. Nu har jag något att uträtta. En lång tid trodde jag ... ja, det talar jag om en annan gång. Du har gjort mig rusig, men inte av vin. Jag är full, Rodka, alldeles full! Farväl! Jag kommer snart igen, Rodka!»
Äntligen gick han.
»Han är med om en politisk sammansvärjning, det är säkert ...» tänkte Rasumichin, medan han gick utför trappan. »Och systern har han lockat att vara med. De ha sina sammankomster. Hur skulle man väl eljest kunna reda detta virrvarr. Herre Gud, vad har jag inte gått och inbillat mig! Ja, det var en stor villfarelse och jag har gjort honom orätt. Det var, då vi stodo under lampan i korridoren. Fy, vad jag då hyste för en avskyvärd och nedrig tanke! Det är hyggligt av Nikolka, att han nu bekänt. Allt annat låter nu förklara sig. Hans sjukdom och hans underliga sätt! Vid akademien var han också alltid så dyster och otillgänglig ... Men vad betyder det där brevet? Vem har skrivit det?»
Hans tankar gingo nu till Dunja och hans hjärta började klappa häftigt. Slutligen vaknade han upp ur sina tankar och ilade framåt med raska steg.
Knappt hade Rasumichin avlägsnat sig, förrän Raskolnikov började livligt vandra av och an i sitt rum. Ett nytt liv tycktes ha vaknat inom honom.
»Ja, äntligen har jag funnit en utväg!»
På sista tiden hade allt förefallit honom så trångt och en tryckande tyngd hade vilat över honom, han hade känt sig formligen bedövad. Vid uppträdet med Mikolka hos Porphyrius hade detta hopplösa tillstånd börjat, han hade därefter ej kunnat upptäcka någon utväg. Samma dag hade samtalet med Sonja ägt rum. Det hade icke utfallit så, som han i förväg beslutat ... han hade således plötsligt dukat under för någon svaghet. Han hade ju varit överens med Sonja, hade helt och hållet av sig själv erkänt, att med en sådan samvetsbörda kunde han icke leva allena. Och Svidrigailov ... Svidrigailov är en gåta ... Svidrigailov oroar honom också, det är sant, men
