och berättar hela historien i dess minsta detaljer. Någon gång kan det ske, i synnerhet om man förut förstått att planera saken så, att den misstänkte förlorar sista återstoden av sitt tålamod. Nej, tänkte jag, om jag bara hade det allra som obetydligaste lilla bevis att hålla mig vid ... någonting handgripligt och inte endast den där psykologien. Ty, tänkte jag, är människan skyldig, så kan man också hoppas att på ett eller annat sätt locka fram något ur honom. I sådana fall har man dessutom rättighet att ofta vänta sig en ganska oförmodad upplösning. För övrigt räknade jag på er karaktär, Rodion Romanovitj, på er ytterst retliga karaktär! Hoppades mycket av den.»
»Varom talar ni då egentligen? ... vad säger ni? ...» mumlade Raskolnikov utan att själv riktigt veta, vad han sade. »Vad är det han talar om, skulle han verkligen anse mig oskyldig?»
»Vad jag talar om? Jag har kommit för att giva er en förklaring, det är så att säga min heligaste plikt. Jag skall från början och till slut söka förklara hela historien för er om den där — — — sinnesförvirringen. Jag har förorsakat er många lidanden, Rodion Romanovitj, och ändå är jag intet odjur. Jag kan mycket väl begripa, hur en av bekymmer nedtryckt, men på samma gång stolt, stark och otålig, i synnerhet otålig människa skall känna sig till mods, när hon måste tåla allt detta. Framför allt förklarar jag härmed, att jag anser er för att vara en bland de ädlaste människor, begåvad med ett stort, högsinnat hjärta, ehuru jag inte kan dela era åsikter. Jag anser det för en plikt att fritt och öppet erkänna detta, ty det är inte min avsikt att föra er bakom ljuset. Genast jag gjorde er bekantskap, kände jag mig dragen till er. Kanhända skrattar ni däråt. Må vara! Jag vet, att ni från första gången ni såg mig inte har kunnat tåla mig, ty om jag får säga det själv, finns det just intet tilldragande hos mig. Därom må ni tänka vad ni behagar. Min önskan är emellertid att söka utplåna detta obehagliga intryck och bevisa, att också jag är en människa med hjärta och samvete. Detta är, uppriktigt sagt, min enda avsikt.»
Porphyrius Petrovitj iakttog nu under några sekunder en värdig tystnad. Raskolnikov greps av en ny ångest. Tanken, att Porphyrius ansåg honom oskyldig, plågade honom.
»Att från början upprepa allt är väl knappast nödvändigt», fortfor Porphyrius Petrovitj, »det vore överflödigt, jag skulle knappast kunna påminna mig allt. Vad skulle det för övrigt tjäna till. I början rykten: vilka rykten? Om vilken och från vem ... hur inblandades ni däri ... det vore också enligt min
