Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/372

Den här sidan har korrekturlästs

tror ni han skall vara konsekvent? ... Vänta bara, det dröjer inte länge förrän han sjunger ur en annan ton. Jag väntar varje ögonblick, att han skall taga tillbaka sin självanklagelse. Jag håller riktigt av den där Mikolka. Jag iakttager honom på det noggrannaste. Kan ni tänka, hi, hi, hi ... på många frågor ger han mycket passande svar: det synes tydligt, att man meddelat honom mycket; han var ganska bra förberedd. I andra fall däremot var han så böjlig som helst. Han hade inte begrepp om någonting, inte ens om sin egen okunnighet. Nej, far lille, Rodion Romanovitj, här är det inte fråga om Mikolka, här föreligger en mörk, dyster gärning, född av den rådande tidsandan, ett fall, sådant som endast nutiden kan förete, denna nutid, som trängt tillbaka hjärtats naturliga känslor och som upprepar sådana fraser som t. ex. att blod verkar uppfriskande och som ständigt predikar njutningens evangelium. Det är fantasier, som äro hämtade ur böcker; det är själar, upphetsade av teorier. Det är en förmåga att våga det första steget, en beslutsamhet, som kan liknas vid den att hoppa ned från ett kyrktorn. En beslutsamhet, som nog vågar att utföra förbrytelsen, men inte vågar att stå på egna fötter. Glömmer att låsa dörren och mördar, mördar två personer, emedan teorierna fordra det. Mördar, men förstår inte att stjäla, det han rafsat tillsammans, gömmer han under en sten! Och inte nöjd med att ha genomgått en sådan ångest en gång ... att stå bakom dörren, under det man är i begrepp att bryta upp den, under det man ringer på dörrklockan, så att hela huset kan komma dit ... nej, ännu en gång, om ock halvt medvetslös, måste han upp till den tomma lägenheten för att i sitt minne återkalla klockans klang ... Låt vara, att vi antaga allt detta härleder sig av sjukdom, men huru förklara, att mördaren det oaktat anser sig för en ärlig människa, föraktar andra människor och går omkring som en blek ängel ... Nej, käre Rodion Romanovitj, här är inte fråga om Mikolka ... här finns inte ett spår av Mikolka.»

Dessa ord, så litet överensstämmande med den åsikt Raskolnikov hade rörande Porphyrius Petrovitjs senare uppfattning, träffade honom mitt i hjärtat, han vacklade, som hade han träffats av blixten.

»Vem var det då ... alltså ... vem är mördaren? ...» frågade han nästan andlös. Det var honom omöjligt att undertrycka denna fråga. Porphyrius Petrovitj föll tillbaka mot stolsryggen, som om denna fråga hade kommit över honom alldeles oväntat.

»Huru; frågar ni ännu, vem som är mördaren?» sade han, som om han icke ville tro sina öron. »Ni är mördaren, Rodion

372