Romanovitj! Ni var det ...» tillade han med smärta, viskande, men med en om fast övertygelse vittnande röst.
Raskolnikov sprang upp, blev stående några sekunder utan att säga ett ord, satte sig därpå åter. Hans ansikte förvreds av konvulsiviska ryckningar.
»Nu darra era läppar igen, alldeles som den där gången!» mumlade Porphyrius Petrovitj och det låg ett slags medlidande i tonen. »Det tycks som hade ni inte alldeles förstått mig, Rodion Romanovitj», började han efter en kort stunds tystnad ... »därför är ni så bestört. Jag har ju endast och allenast kommit hit för att säga er allt och för att tala öppet med er om saken.»
»Jag har inte gjort det!» viskade Rodion Romanovitj, alldeles som små barn pläga göra, då man ertappar dem med någon förseelse.
»Jo, ni har gjort det, Rodion Romanovitj, ni och ingen annan», sade Porphyrius strängt och bestämt.
Båda tego; denna tystnad varade egendomligt länge, kanske nästan tio minuter. Raskolnikov satt med armbågarna stödda mot bordet och for med händerna genom sitt hår. Porphyrius Petrovitj satt stilla, såg på honom och väntade. Plötsligt lyfte Raskolnikov upp huvudet och sade med en föraktlig ton:
»Nu börjar ni åter med era gamla knep, Porphyrius Petrovitj. Detsamma, alltid detsamma. Jag kan inte förstå, att ni inte tröttnar själv därpå.»
»Åh, var tyst! Vad bryr jag mig för närvarande om knep! Om här funnes några vittnen, vore det en annan sak! Här viska vi ju mellan fyra ögon. Ni kan ju se själv, att jag inte kommit för att gripa er. Om ni nu erkänner eller inte ... det gör mig för ögonblicket detsamma. Min övertygelse står inte att rubba, även utan ert erkännande.»
»Men om det är sant, varför har ni då egentligen kommit hit?» frågade Raskolnikov retad. »Jag måste ännu en gång fråga er: om ni anser mig skyldig, varför arresterar ni mig då inte?»
»Nå, det var då åtminstone en förnuftig fråga. Jag skall utförligt besvara den: för det första vore det inte fördelaktigt för mig, om jag arresterade er just nu.»
»Varför inte fördelaktigt? Om ni är övertygad, så måste ni dock ...»
»Ah, vad hör det hit? Kanske är det bara inbillning? Vad nytta hade jag därav, om jag nu tog er i förvar? När ni önskar det, så inser ni väl, att det är mig likgiltigt. Om jag t. ex. hämtade den där hantverkaren för att överbevisa er och ni sade till honom: Du var full! Vem har sett oss tillsammans?
