Ja, jag anser dig för berusad och det var du väl också. Nå, skulle jag svara er? ... Så mycket mera som ert påstående synes troligt och han bara har den psykologiska ... och för en sådan där dummerjöns duger det inte att befatta sig med psykologiska problem ... Ni däremot, ni slår huvudet på spiken med er åsikt rörande honom; han super verkligen, det nötet och det vet alla. Dessutom har jag ju flerfaldiga gånger sagt er, att den där psykologin har två sidor och att den andra sidan ofta förefaller troligast och att jag, frånsett denna, inte kan framdraga några bevis mot er, ehuru jag nu det oaktat tvingas att arrestera er, och, som ni ser, själv kommit för att meddela er det (en annan skulle sannerligen inte göra så), så säger jag rent ut (en annan skulle inte heller göra det), att detta alldeles inte skulle vara fördelaktigt för er ... nå, och för det andra har jag kommit hit ...»
»Nå, för det andra alltså? ...» Raskolnikov kippade efter andan.
»Emedan jag, såsom jag redan sagt, ansåg mig förpliktad att giva er en förklaring. Jag kunde inte fördraga, att ni höll mig för ett vidunder, så mycket mera som jag, ni må tro det eller inte, verkligen håller av er. Och till följd därav har jag för det tredje kommit för att förmå er ... att avgiva en öppen och ärlig bekännelse. Det skulle vara utomordentligt fördelaktigt både för mig och er ... ty då vore jag kvitt hela historien. Nå, vad menar ni; är jag uppriktig eller inte?»
Raskolnikov betänkte sig ett ögonblick.
»Hör nu, Porphyrius Petrovitj, just nyss sade ni ju, att allt detta endast var psykologi och nu har ni plötsligt kommit in på matematiken ... Vad skulle ni säga, om ni trots allt detta likväl toge fel?»
»Nej, Rodion Romanovitj, jag tar inte fel. Jag har en viss liten hållhake, som jag en gång kommit över ... Gud har givit mig den.»
»Vilken hållhake?»
»Det säger jag inte, Rodion Romanovitj. I varje fall har jag inte rätt att söla längre, jag måste låta gripa er. Tänk därför på saken, mig gör det detsamma. Det är endast och allenast för er egen skull. Vid Gud, Rodion Romanovitj, det blir bättre på det viset.»
Raskolnikov hånlog.
»Allt detta är inte bara löjligt, det är oförskämt. Nå, låtom oss antaga ... bara antaga, förstår ni, att jag verkligen vore skyldig. Vad nytta hade ni väl därav, om jag kom frivilligt för att avlägga en bekännelse?»
374
