den tid på dagen, då jag kan träffas här. Kommer ni inte ihåg det?»
»Det har jag glömt», sade Raskolnikov förvånad.
»Det tycks så, ehuru jag upprepade adressen två gånger för er. Det har inpräglat sig i ert minne och därav kommer det sig, att ni letat er hit utan att själv veta det. Den gång jag gav er adressen tvivlade jag mycket på, att ni skulle kunna behålla den i minnet. Ni förråder er alldeles för mycket, Rodion Romanovitj. Jag vill säga er något: I Petersburg måste bestämt finnas åtskilligt gott folk, som underhålla en angenäm konversation med sig själva, då de äro ute på gatorna ... det är de halvgalnas stad, tycks det. Om naturvetenskaperna stode i någon blomstring hos oss, så skulle medicinare, jurister och filosofer kunna anställa de intressantaste undersökningar, var och en i sitt fack. Få platser givas väl, där på en gång så många mörka, egendomliga förhållanden inverka på människosjälar som just här i Petersburg. Man tänke blott t. ex. på klimatet. Och här skall nu vara centralpunkten för hela Rysslands styrelse ... men det hör ju inte hit; därom var det inte fråga nu, utan att jag i hemlighet flera gånger givit akt på er. När ni kommer ut från er bostad, bär ni alltid huvudet högt, tjugo steg därifrån sjunker det ned mot bröstet och ni lägger händerna på ryggen. Visserligen tycks ni se er omkring, men ni uppfattar intet av det, som tilldrager sig omkring er; så börja era läppar att röra sig och ni talar för er själv, börjar gestikulera och stannar ibland mitt på gatan. Det där duger inte. Kanhända iakttages ni av en och annan, likaväl som av mig. Detta är inte till er fördel. På det hela taget är det ju likgiltigt, jag kan inte bota er, men ... ni förstår mig.»
»Ni vet således, att man spionerar på mig?» frågade Raskolnikov och såg skarpt på honom.
»Nej, det vet jag inte.»
»I så fall skola vi lämna min person i fred», svarade Raskolnikov och rynkade pannan. »Säg mig i stället varför ni gömde er, då ni varseblev mig nere på gatan? Jag märkte det tydligt.»
»Hi, hi! Och varför låtsade ni, att ni sov, då jag stod på tröskeln till ert rum, fastän ni var alldeles vaken? Jag märkte det tydligt.»
»Jag kunde ju ha ... mina skäl ... det vet ni själv.»
»Och jag kunde väl också ha mina skäl, ehuru ni inte får veta dem.»
Raskolnikov stödde högra armbågen mot bordet, lade hakan i handen och såg uppmärksamt på Svidrigailov.
382
