Det var verkligen ett egendomligt ansikte. Det liknade en mask med sina röda kinder och läppar. Skägget var ljusbrunt och huvudet var betäckt med tjockt, ljust hår. Ögonen voro alltför blå och blicken var stel och orörlig. Svidrigailovs dräkt var sprättaktigt fin och på fingret bar han en signetring, prydd med en ädelsten.
»Skall jag då också få obehag av er?» sade Raskolnikov plötsligt. »Ehuru ni troligtvis är den farligaste för mig, har jag dock ingen lust att längre förställa mig. Jag har därför kommit hit för att öppenhjärtigt låta er förstå, att om ni ännu hyser samma önskan med hänseende till min syster och tror, att ni kan vinna er önskan genom att begagna er av den inblick ni fått i mina förhållanden, så dödar jag er, innan ni lyckas att sätta mig i fängelse. Jag ger er mitt ord därpå och ni vet, att jag kan hålla det. Om ni har något att säga mig så skynda er, ty tiden är dyrbar och det blir kanske snart för sent.»
»Varför har ni så bråttom?» frågade Svidrigailov och betraktade honom nyfiket.
»Envar går sin väg», sade Raskolnikov mörkt och otåligt.
»Nyss bad ni mig att vara öppenhjärtig och vid första fråga jag gör vägrar ni att svara», sade Svidrigailov leende. »Ni tror ständigt, att jag hyser vissa avsikter och därför betraktar ni mig med misstroende. Det är för övrigt lätt förklarligt i er ställning. Men så gärna jag än önskar komma överens med er, bryr jag mig dock ej om att söka övertyga er. Spelet är, vid Gud, inte värt insatsen. Jag ämnade alldeles inte tala om något särskilt för er.»
»Vad ville ni mig då? Ni sökte upp mig!»
»Helt enkelt därför att jag ansåg er för en intressant person att studera. Ni intresserade mig just för det fantastiska i er ställning. För övrigt är ni bror till en person, som intresserade mig mycket och jag hörde den tiden mycket talas om er. Därav drog jag den slutsatsen, att ni ägde stort inflytande över denna person. Är det tillräckligt, hi, hi, hi? Jag får tillstå, att er fråga är alldeles för komplicerad och att jag knappast vet, hur jag skall kunna besvara den. Nu har ni till exempel kommit till mig blott för att få veta något nytt av mig, inte sant? Är det inte så?» frågade Svidrigailov med ett listigt leende. »Ni föreställer er, att jag redan under resan hit, i tågkupén, räknat på er, hoppats att genom er få veta något nytt. Där ser ni, sådana äro vi kapitalister!»
»Vad menar ni?»
»Vad skall jag svara därpå? Vet jag det kanske själv? Ni ser, i vilket eländigt värdshus jag fördriver tiden. Hur trivs jag? Det förstås, trivs, det gör jag då inte alls, men
