henne och att ständigt förbliva hennes make, för det andra att aldrig avlägsna mig utan hennes tillåtelse, för det tredje att aldrig skaffa mig någon viss älskarinna; Marfa Petrovna tillät mig för det fjärde såsom gengäld att få gnabbas med tjänsteflickorna, dock endast med hennes hemliga tillåtelse; för det femte skulle jag ej förälska mig i något kvinnligt väsen av vår egen samhällsställning, för det sjätte förpliktade jag mig att, vilket Gud förbjöde, om jag skulle hemsökas av sådan kärlek, genast yppa den för Marfa Petrovna ... När vi, som ibland kunde ske, blevo oense, teg jag och vaktade mig noga att bliva ond. Detta uppförande hade den bästa verkan på henne; hon var stolt över mig. Blott er syster kunde hon inte tåla, det var henne för mycket. Hur hon vågade taga en sådan skönhet i sitt hus, kan jag inte förklara på annat sätt, än att hon med sitt eldiga hjärta helt enkelt förälskade sig i henne ... bokstavligen förälskade sig i Avdotja Romanovna. För övrigt tog hon själv det första steget. Ni må tro det eller inte, men hon var i början verkligen ond på mig, därför att jag inte sade något om er systers skönhet. Hon beskyllde mig för köld. Själv vet jag ej, vad hon egentligen ville. Naturligtvis underlät hon inte att berätta er syster allt, vad hon visste om mig. Hon hade en olycklig vana att pladdra om våra familjehemligheter för alla, men i synnerhet att beklaga sig över mig. Hur skulle hon då kunnat hålla munnen inför en så ny och förträfflig väninna? Avdotja Romanovna fick på så sätt veta alla dessa hemlighetsfulla och mörka historier, som voro i omlopp rörande mig ... Jag slår vad, att också ni har hört något av den sorten!»
»Ja visst. Lushin påstod, att ni var skuld till en flickas död. Är det sant?»
»Var god och håll inne med alla dessa gemenheter!» sade Svidrigailov förargad. »Om ni vill veta någonting om allt det där pratet, så skall jag tala om det en annan gång, men nu...»
»Man talade också om en betjänt, mot vilken ni försyndat er.»
»Alldeles riktigt, nog därom!» avbröt Svidrigailov synbart otålig. »Jag märker, att allt det där intresserar er utomordentligt och jag skall anse det som en skyldighet att vid första lämpliga tillfälle tillfredsställa er nyfikenhet. Jag märker, att jag kan komma att stå i ett romantiskt ljus inför många människor. Ni kan alltså själv se, i vilken hög grad jag är salig Marfa Petrovna tack skyldig, för att hon för er syster talade om så många intressanta och mystiska saker. Jag tillåter mig inte att döma över det intryck allt detta gjorde på henne, men i varje fall var det fördelaktigt för mina planer. Oaktat all den motvilja, som Avdotja Romanovna hyste för mig och
