mig», så hade jag strax gjort det utan betänkande. Alltsammans slutade med den bekanta katastrofen och ni kan tänka er mitt raseri när jag erfor, att Marfa Petrovna uppspårat och nästan åvägabringat en förbindelse mellan Avdotja Romanovna och den där nedrige Lushin ... någonting som varit alldeles liktydigt med mitt förslag. Inte sant ... är det inte så? Jag märker, att ni börjar bli uppmärksam ... ni intressante unge man ...»
Svidrigailov slog olåtligt handen i bordet ... han hade blivit röd i ansiktet av rörelse. Raskolnikov såg tydligt, att den champagne, ett eller halvtannat glas, som han druckit, stigit honom åt huvudet, och beslöt att draga nytta därav. Svidrigailov föreföll honom mycket misstänkt.
»Nå, efter allt vad jag hört är jag fast övertygad om, att ni bara rest hit för min systers skull», sade han för att ännu mera uppreta Svidrigailov.
»Åh, vad tänker ni på?» svarade denne hastigt och tycktes samla sina tankar, »jag har ju redan sagt ... och dessutom kan er syster inte fördraga mig.»
»Ja, det är sant, därom är jag övertygad, men därom handlar det inte nu.»
»Och ni är då övertygad om, att hon inte kan tåla mig» (Svidrigailov blinkade nu med ögonen och log hånfullt). »Ni har fullkomligt rätt, hon älskar mig inte. Ni bör ej svära på något. Mellan man och kvinna, mellan älskare och älskarinna, förekommer mycket, som är dolt för den övriga världen och som de ha gemensamt. Ni tror er sålunda kunna gå i borgen för, att Avdotja Romanovna avskyr mig?»
»Att döma av de yttranden, ni under er berättelse låtit undfalla er ser jag, att ni har planer och hyser avsikter mot Dunja ... naturligtvis nedriga.»
»Vad, skulle jag verkligen låtit sådana yttranden undfalla mig?» utropade Svidrigailov naivt utan att lägga märke till det epitet, varmed Raskolnikov hade betecknat hans avsikter.
»Just nyss t. ex. var ni en smula oförsiktig. Varför visade ni er så rädd?»
»Är jag rädd, rädd för er? Förr måste ni vara rädd för mig, cher ami. Men vad är det åter för prat ... Jag har fått för mycket i huvudet, jag märker det själv. Jag var nära att förtala mig. Åt fänders med vinet! Hit med vatten!»
Han tog champagnebuteljen och kastade den utan vidare ut genom fönstret. Filip kom med vattnet.
»Allt det där är bara prat», sade Svidrigailov, tog en våt handduk och fuktade därmed sitt huvud ...» jag kan med ett
390
