enda ord bringa er till tystnad och förvandla alla era misstankar till stoft och aska. Vet ni till exempel, att jag står i begrepp att gifta mig?»
»Ni talade något därom en gång förut.»
»Såå, det har jag glömt. Den gången kunde jag ej säga något bestämt, ty då hade jag ej ännu ens sett min tillkommande. Nu är förhållandet helt annat och saken är nästan avgjord. Skada, att jag inte har tid, annars skulle jag bedja er genast följa mig till henne, ty jag ville gärna höra er mening om henne. Ack, för tusan, jag har bara två minuter på mig. Se själv, här är klockan. Så mycket kan jag säga er, att det är en mycket intressant tilldragelse, det där giftermålet. Vad nu? Vill ni åter giva er i väg?»
»Nej, nu går jag inte min väg!»
»Jaså, inte? Det skola vi se. Jag skall föra er till henne, skall visa er min fästmö. Men nu måste vi gå snart, ni åt höger, jag åt vänster.»
Nu började Svidrigailov att berätta, huru hans värdinna, fru Rösslich, hade snokat reda på en knappast sextonårig flicka av god familj, huru han själv sökt upp föräldrarna och presenterat sig. Beskrev den unga flickan i hennes korta klänning, hennes slynaktiga nigning och huru han blivit betagen i hennes skönhet. Huru allt hade ordnats på det bästa, förlovningen firats och huru de två mottagit föräldrarnas välsignelse. Så talade han om förlovningstidens behag och liknade sin brud vid den sixtinska madonnan och talade om hennes barnsligt oskyldiga ansiktsuttryck. De rika skänker han givit henne och hennes glädje däröver, huru han satt henne på sitt knä och kysst henne. Hennes rodnad och barnsliga tårar, deras första samvaro mellan fyra ögon, hennes oskuld och barnsliga entusiasm o. s. v. Allt detta berättade han utförligt med alla enskildheter och en gammal vällustings erfarenhet och slutade sålunda: »inte sant, det är förtjusande? Det är dock värt något? Nå ... far ni med till min fästmö ... men inte nu!»
»Jaså, åtskillnad i år och utveckling, allt det där har väckt ert lättsinne. Och ni tänker verkligen gifta er med detta barn?»
»Ja, varför inte? Just med henne. Var och en tänker först på sig själv och den har det alltid bäst, som mest kan lura andra, ha, ha! Vad betyder det, att ni så hastigt gjort er till dygdens riddare? Förskona mig, jag ber, far lille; jag är ju bara en syndig människa, ha, ha, ha!»
»Och ändå sörjer ni för Katerina Ivanovnas barn ... det har väl också sin särskilda orsak, förmodar jag ... nu förstår jag allt.»
»Jag tycker om barn, ser ni; tycker mycket om barn»,
