Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/395

Den här sidan har korrekturlästs

dagordningen: frågan rörande moralen, medborgare- och människorätten, inte sant? Bort med den, vad tjänar det till, ha, ha, ha! Är det därför, att ni ännu betraktar er själv som medborgare och människa? Om så är, skall ni inte befatta er med det där, ni vet vad jag menar, ty i så fall var det inte ett arbete för er. Nå, hur är det, vore det inte bättre, att ni sköte er en kula genom huvudet, eller kanske ni ej har lust därtill?»

»Jag antar, att det bara är er avsikt att reta upp mig, därför lämnar jag er.»

»Ni är en narr; vi äro ju strax framme ... var så god och kom med. Se där är Sofie Semjonovnas port. Ni kan ju se efter, det är ingen hemma. Ifall ni inte tror mig, så fråga Kapernaumov's, hon lämnar alltid sin nyckel hos dem. Där ha vi ju fru Kapernaumov ... vad? (hon är litet döv) ... utgången? Vart? ... Nu har ni hört det. Hon är ej hemma och kommer ej tillbaka förrän sent i afton. Var så god och stig in till mig! Ni ville ju besöka mig. Nu är ni i min lägenhet. Madam Rösslich är inte hemma. Hon är ständigt upptagen, men det är en förträfflig människa, det kan jag försäkra er ... kanske skulle hon kunna vara er nyttig, om ni kunde vara en smula förnuftigare. Se noga på nu! Ur skrivbordet tar jag fram en femprocentsväxel (var så god och se, hur många där finns kvar), i afton växlar jag den. Har ni nu noga sett allt? Jag har ingenting att förlora. Nu låser jag skrivbordet liksom dörren och vi äro åter ute på trappan. Skola vi ta en vagn? Jag far ut till öarna. Här ha vi en kalesch, den tar jag och far till Jelagin ... Jaså, ni vill inte? Vill inte genomföra er roll? Bara en liten spatsertur! ... Ni är kanske rädd för regnväder ...? Gör ingenting, vi slå upp vagnstaket.»

Svidrigailov satt redan i kaleschen. Raskolnikov överlade med sig själv, om icke hans misstankar åtminstone för ögonblicket voro ogrundade. Utan att svara vände han sig om och gick i riktning mot Hötorget. Om han endast vänt sig om en enda gång skulle han märkt, att Svidrigailov lät kusken stanna efter att ha kört hundra steg, betalade och åter befann sig på trottoaren. Raskolnikov märkte ingenting. Djup avsky stötte honom bort från Svidrigailov. »Hur kunde jag ett enda ögonblick vänta mig något av denna råa och gemena bov!» utropade han omedvetet. Kanske var hans dom alltför överilad och lättsinnig. Det fanns hos Svidrigailov ett visst »något», som förlänade honom en slags hemlighetsfull originalitet. Vad hans syster angick, så var Raskolnikov oaktat allt Svidrigailovs prat fullkomligt övertygad om, att han ej skulle lämna henne

395