fattas honom. Lägg härtill: förbittring på grund av svält, en usel bostad, slitna kläder, det tydliga beviset för hans dåliga sociala ställning och till på köpet hans mors och systers fattigdom! Men högfärd och stolthet ha troligtvis varit hans förnämsta bevekelsegrunder. Möjligt är ju också, att ädlare känslor ... ja, Gud vet, hur det förhåller sig. Jag fördömer honom ej, tro ej det. En teori, som han själv har bildat, sammanhänger också därmed; enligt denna skulle människorna indelas å ena sidan i verktyg och å andra i utvalda naturer. I betraktande av de senares överlägsna ställning är ingen lag skriven för dem. De skriva i stället lagar för de andra, för de så kallade verktygen. Une théorie comme une autre. Napoleon har nämligen haft stort inflytande på honom och han har dragit den slutsatsen, att snillrika personer inte tveka att begå ett brott, utan skrida framåt utan betänkande. Han tycks inbilla sig, att han själv hör till de få utvaldas krets. Han har lidit mycket och lider ännu vid den tanken, att han visserligen förstått uppställa en teori, men att han ej utan betänkande förmådde överskrida gränsen. För en ung man med egenkärlek är detta nedstämmande, synnerligast i vår tid ...»
»Men hans samvete? Ni frånkänner ju honom all moralisk känsla. Tillhör han deras antal, som ...»
»Ah, Avdotja Romanovna, nu har allt inom honom råkat i förvirring. Vi ryssar ha ju en expansiv natur liksom vårt land och äro mycket böjda för det fantastiska och religiösa. Men att ha en expansiv natur utan att äga framstående snille ... det är en olycka. Men ni känner mina åsikter, jag fördömer ingen. Vi talade ju ofta därom i trädgården, på terrassen. Ni förebrådde mig ofta denna expansivitet. Vem vet, kanske var det samtidigt, som er bror låg på sin soffa och övertänkte sina planer. Emellertid befläckar jag inte själv mina händer. Det hör till mina principer. Vi ha ju förr ofta talat om den saken. Då hade jag till och med den lyckan att väcka ert intresse ... Men ni blir så blek, Avdotja Romanovna.»
»Jag känner denna teori, jag har läst hans avhandling om människor, för vilka allt är tillåtet ... Rasumichin har givit mig den.»
»Rasumichin? Er brors avhandling? Den hade jag inte reda på. Den måste vara intressant. Men varthän ämnar ni er, Avdotja Romanovna?»
»Jag vill tala med Sofie Semjonovna?», sade Dunja med svag röst. »Vilken väg skall man gå för att komma in till henne? Hon är kanske redan hemkommen. Jag vill strax tala med henne. Kanske ...»
400
