Plötsligt drog hon fram en revolver ur fickan, spände hanen och lade den framför sig på bordet.
Svidrigailov sprang upp.
»Ah, är det på det viset!» utropade han förvånad med ett otäckt leende. »Det förändrar saken hela och hållet, Avdotja Romanovna. Det underlättar saken mycket för mig. Har ni fått den där revolvern av herr Rasumichin? Nej, jag ser att den tillhör mig. Det är en gammal bekant, som jag länge sökt efter. Våra skjutövningar nere på landet ha således inte varit utan nytta.»
»Det är inte din revolver, utan Marfa Petrovnas. Henne har du mördat, usling! Du ägde ingenting i hennes hus. Jag tog den, då jag anade, hur långt du skulle gå. Försök inte att taga ett enda steg, ty då dödar jag dig.»
Dunja var utom sig. Hon siktade mot honom med vapnet.
»Nå, hur skall det gå med er bror? Jag frågar bara av nyfikenhet», sade Svidrigailov, utan att dock komma närmare.
»Anklaga honom, om du har lust. Kom inte närmare, ty då skjuter jag! Du har blandat gift åt din hustru. Jag vet, att du är själv en mördare.»
»Är ni verkligen säker på, att jag har förgiftat Marfa Petrovna?»
»Ja, du har själv antytt det. Du har bestämt gjort det ... Jag vet, att du reste till staden för att hämta giftet ... du hade det i beredskap. Du är en skurk!»
»Även om det vore sanning, skulle jag endast ha gjort det för din skull. Du var den enda orsak, för vilken jag skulle ha varit brottslig.»
»Du ljuger! Jag har alltid ... alltid hatat dig.»
»Avdotja Romanovna, ni glömmer, att ni under ganska lång tid tyckte bra om mig; det var, då ni hoppades omvända mig ... jag såg det i era ögon. Kommer ni ihåg den där månskensaftonen, då näktergalen sjöng?»
»Du ljuger, du ljuger!»
Hennes ögon blixtrade av harm.
»Ljuger jag! Nå, har du lust att påstå det, så gärna för mig. Sådant där bör man inte påminna kvinnorna om.» Han skrattade. »Jag vet, att du skall skjuta mig, min vilda kattunge; nå, så skjut då!»
Dunja höjde revolvern och såg på honom. Hon var likblek, de stora, svarta ögonen gnistrade och läpparna darrade. Hennes beslut stod fast. Hon väntade endast på en avgörande rörelse av honom. Han hade aldrig sett henne så skön som nu. Den eld, som i denna stund glödde i hennes ögon, tycktes bränna honom och hans hjärta sammandrogs krampaktigt.
