stod i skjortärmarna mitt på golvet. Han hade intagit en talares ställning med utspärrade ben för att ej förlora jämvikten. Slog sig med handen för bröstet och förebrådde den andre i patetisk ton, att han icke ägde någon rang, att han själv varit den, som dragit upp honom ur smutsen och att han kunde jaga bort honom, när han ville. Vännen, som sålunda blev överhopad med förebråelser, satt på en stol och liknade en människa, som vill rysa men icke kan, han betraktade talaren med slöa blickar och hade synbarligen ingen aning om talets innehåll. På bordet stod ett nedbränt ljus, en nästan tömd brännvinsflaska, bröd, gurkor och ett tekök. Svidrigailov lämnade snart sin observationspunkt och satte sig på sin säng.
Uppassaren, som återvände med te och kalvstek, kunde ej återhålla sig från att fråga: »Befaller herrn något mera?» Men då han för andra gången fått ett nekande svar, avlägsnade han sig slutligen. Svidrigailov drack ett glas te för att bliva varm, men kunde icke äta. Ett feberanfall var synbarligen i antåg. Han avtog sina båda rockar, svepte in sig i täcket och lade sig på sängen. Han var förargad. Det hade allt varit bättre, om jag nu varit frisk, tänkte han. Rummet var kvavt, ljuset flämtade, stormen ven omkring knutarna och i en vrå av rummet hördes en råtta gnaga. Han låg och drömde och den ena bilden jagade den andra. Han försökte fästa sina tankar på ett visst föremål, men det lyckades ej. »Utanför fönstren är troligtvis en trädgård belägen ...» tänkte han. »Jag hör träden susa. Jag tycker inte om att höra trädens sus om natten, då det stormar och är mörkt. Det är ett avskyvärt ljud.» Han påminde sig, att då han gått förbi Petrovskij-parken, hade en obehaglig käsla bemäktigat sig honom. Sedan tänkte han på bron och Nevafloden och han kände samma rysning, som när han såg ned i Nevans vatten. »Jag har aldrig tyckt om vatten, inte ens i landskap», tänkte han vidare och måste le åt det besynnerliga infallet; »nu borde dock allt vad som angår estetik och komfort vara mig likgiltigt, men likväl är jag nosgrann som ett vilt djur, vilket också söker sig en plats ... under liknande omständigheter ... Jag borde hellre vikit in i Petrovskij, men där förekom mig allt så mörkt och så kallt, hu, hu! Som om det nu handlade om att göra sig det så angenämt som möjligt! Varför släcker jag då inte ut ljuset?» (Han blåste ut det.) »Mina grannar ha också gått till vila», tänkte han, då han ej längre såg något ljus lysa genom springan. »Nu vore det ett gynnsamt tillfälle för dig, Marfa Petrovna, att visa dig. Tid och rum passa just därför. Men nu vill du inte komma ...»
