klädde av henne. De söndriga skorna voro så våta, som om de hela natten legat i en vattenpuss. Han lade henne i sängen och svepte in henne från huvud till fot i täcket. Hon somnade strax och han föll i djupa tankar.
»Det fattades bara, att jag skulle befatta mig med detta! Vilken dumhet har jag inte begått!» sade han harmset.
Ovilligt fattade han ljuset för att söka upp uppassaren och så fort som möjligt avlägsna sig. Men han kunde ej underlåta att först se efter, om barnet sov. Försiktigt lyfte han upp täcket. Hon sov tryggt. Hon hade blivit varm och de bleka kinderna voro röda. Men denna rodnad hade ett onaturligt utseende.
»Det ser ut, som om hon fått ett glas brännvin», tänkte Svidrigailov. »De röda läpparna bränna ... men ... vad betyder detta ... de långa, svarta ögonhåren skälva, ögonlocken höjas och under dem framblickar ett listigt, skarpt, men ingalunda barnsligt öga, alldeles som hade hon förställt sig. Riktigt, så är det; läpparna öppnas, det rycker i mungiporna, som om hon ville undertrycka ett skratt. Men nu återhåller hon det icke längre, hon skrattar! Det är ett rått, trotsigt skratt, som illa anstår hennes barnansikte. Det har förändrats till en fransk kameliadams fräcka ansikte. Se ... nu öppnar hon båda ögonen och ser på mig med brännande blickar!» Det låg något obeskrivligt motbjudande och frånstötande i detta skratt, i dessa ögon och i ansiktets hela uttryck. »Ett femårigt barn! ... Vad betyder nu detta! ...» viskade Svidrigailov, gripen av ångest.
Nu vände hon sitt glödande ansikte mot honom och sträckte ut armarna ... »Ha, fördömda! ...» ropade Svidrigailov och upplyfte i raseri sin knutna hand — men i samma ögonblick vaknade han.
Han låg i sängen, insvept i täcket liksom förr. Ljuset var släckt och dagsljuset började strömma in genom fönstret.
»Åter en vision!» Han reste sig förtretad och det kändes, som om hans lemmar voro sönderslagna. Utanför syntes tät dimma och man kunde ej urskilja ett enda föremål. Klockan var nära fem. Han hade sovit alltför länge.
Han steg upp och iklädde sig de våta kläderna. Då han kände revolvern i fickan, tog han fram den och undersökte noga, om den var laddad, sedan satte han sig, framtog sin annotationsbok och skrev på första sidan med stora bokstäver några rader. När han genomläst dem, föll han i djupa tankar och stödde sig med armbågen mot bordet. Revolvern och annotationsboken lågo bredvid honom. Flugorna hade vaknat och översvämmade steken, som stod på bordet. Han betraktade
