uppstått hos honom, hade ökats, hade hopat sig, hade mognat och antagit form av en förfärlig, vild och fantastisk fråga, som marterade sönder hans hjärta och hans förstånd med ett oavvisligt krav på lösning. Och nu träffade honom moderns brev plötsligt som ett åskslag. Klart var det, att nu var det ej längre tid att ängslas och passivt tåla, att reflektera över det omöjliga i att lösa dessa frågor, nu måste man ovillkorligen handla och det genast, ögonblickligt. För varje pris måste ett beslut fattas, vilket som helst, eller...
»Eller alldeles uppgiva allt vad liv heter!» utropade han plötsligt förtvivlat; »eller tåligt bära sitt öde, komma, vad komma vill; en gång för alla kväva allt uti sig — och alldeles avsäga sig all rätt att verka, att leva och att älska.»
»Förstår ni, förstår ni, min herre, vad det vill säga att inte mera ha någon utväg?» föll honom plötsligt in Marmeladovs fråga från gårdagen; »var och en måste likväl ha möjligheten att finna någon utväg...»
Plötsligt for han tillsammans. En tanke, även från gårdagen, flög honom genom huvudet. Men detta var icke orsaken, varför han for tillsammans; han visste ju, han anade att denna tanke måste komma, han väntade den och den tanken var ju ej heller från gårdagen. Men skillnaden låg däri, att en månad sedan, ja, till och med ännu i går var denna tanke endast ett hjärnspöke... men nu, nu plötsligt, tedde den sig ej längre som ett hjärnspöke, han såg den i ett nytt, fruktansvärt och honom alldeles okänt ljus... Det var som ett slag för huvudet — det svartnade för hans ögon.
Han såg sig hastigt omkring, som om han sökte något. Han kände behov att sätta sig och sökte efter en bänk; han gick längs K—boulevarden. Omkring hundra steg framför honom stod en bänk; han skyndade dit, så hastigt han kunde; men på vägen hände honom ett litet äventyr, som för några minuter fängslade hela hans uppmärksamhet.
Då han såg sig om efter bänken, märkte han ungefär tjugo steg framför sig en kvinna, men gav ej akt på henne i början, lika litet som han givit akt på andra föremål, som hittills flyktigt passerat förbi honom. Det hade redan ofta hänt honom, att han t. ex. gått hem utan att det minsta kunna erinra sig vägen, som han tagit; det hade blivit honom en vana att gå på detta sätt. Men hos kvinnan, som gick framför honom, var det något så egendomligt och vid första blicken iögonenfallande, att hans uppmärksamhet småningom stannade vid henne — i början med obehag och förtret, sedermera med allt större och större nyfikenhet. Han ville slutligen komma på det klara med, vad det egentligen var, som var så
