»Ja, ja, jag skall komma ... Farväl!»
Han ryckte sig slutligen lös.
Kvällen var vacker, ljum och ljus. Redan på morgonen hade det börjat klarna. Raskolnikov gick hemåt med raska steg, ty han ville ordna allt före solens nedgång. Då han gick uppför trappan till sin bostad såg han, att Nastaszja uppmärksamt betraktade honom. Han misstänkte genast, att någon väntade på honom och tänkte med vämjelse, att det möjligen kunde vara Porphyrius. Men då han hunnit till sitt rum och öppnat dörren, såg han Dunja framför sig. Hon var försänkt i djupa tankar och hade länge väntat på hans ankomst. Han stod orörlig kvar på tröskeln. Hon reste sig förskräckt från soffan och blev stående framför honom. Hennes blickar uttryckte på samma gång fasa och oändlig smärta. Han förstod genast, att hon visste allt.
»Skall jag komma in till dig eller skall jag genast gå min väg?» sporde han misstänksamt.
»Jag har hela dagen varit hos Sofie Semjonovna. Vi ha bägge väntat dig. Vi trodde helt säkert, att du skulle komma dit.»
Raskolnikov trädde in och sjönk utmattad ned på en stol.
»Jag är så trött, Dunja, och likväl skulle jag i denna stund vilja vara fullkomligt herre över mig själv.»
Han kastade en misstrogen blick på henne.
»Var har du varit hela natten?»
»Jag kommer inte riktigt ihåg det. Ser du, syster, jag ville göra slut på alltsammans, och därför gick jag längs Nevan. Det kan jag påminna mig. Där ville jag göra slut på allt, men ... jag kunde inte förmå mig därtill», viskade han och såg åter misstroget på Dunja.
»Gud vare lov! Det var just detta, vilket jag och Sofie Semjonovna fruktade. Du tror således ännu på livet! Gud ske lov! Gud ske lov!»
Raskolnikov log bittert.
»Jag tror ej på något. Men jag har nyss varit hos vår mor, har omfamnat henne och blandat mina tårar med hennes. Jag tror inte på något ... och likväl har jag uppmanat henne att bedja för mig. Gud vet, vad det betyder, Dunetjka. Jag förstår det ej.»
»Du har varit hos henne! Du har sagt henne det!» utbrast Dunja förskräckt. »Har du verkligen kunnat förmå dig att säga henne det?»
»Nej, jag har inte sagt det ... med ord. Men hon har förstått mycket. Jag är övertygad om, att hon åtminstone gissat
