iögonenfallande hos kvinnan. För det första tycktes det vara en ännu ganska ung flicka; hon gick barhuvad i värmen, utan parasoll och utan handskar och svängde på ett egendomligt sätt med händerna. Hon bar en tunn sidenklänning, vårdslöst påsatt, knappast igenknäppt; baktill, nedanför livet, var den sönderriven och en slamsa hängde ned. En liten halsduk var kastad om den nakna halsen, men hängde alldeles på sned. Flickan gick osäkert, stapplade och vacklade till och med hit och dit. Denna syn fängslade till sist Raskolnikovs hela uppmärksamhet. Han hann upp flickan alldeles bredvid bänken; då hon kom till bänken, föll hon tungt ned på den, lät huvudet sjunka bakåt och slöt ögonen, synbarligen alldeles uttröttad. Då han närmare betraktade henne, såg han, att hon var alldeles drucken. En sällsam och besynnerlig syn, han trodde knappt sina ögon! Framför sig såg han ett rätt ungt anlete, omkring sexton år gammalt, måhända även bara femton — litet, blont, täckt, blossande och nästan pussigt. Flickan hade knappt något medvetande kvar; hon hade kastat det ena benet över det andra och därvid blottat det mer än passande; efter allt att döma visste hon knappt, att hon befann sig på gatan.
Raskolnikov satte sig ej och ville ej heller gå; han stod obeslutsam framför henne. Denna boulevard brukar för det mesta vara öde, men nu vid tretiden och i denna värme var den nästan alldeles tom på människor. Men på sidan, ungefär femton steg bort, stannade en herre vid boulevardkanten, som synbarligen hade stor lust att närma sig flickan — troligtvis av något särskilt skäl. Han hade uppenbarligen även märkt henne redan på avstånd och sökt hinna upp henne, men Raskolnikov hade kommit honom i vägen. Han kastade vreda blickar på honom men sökte dölja dem för honom och väntade otåligt på, att den honom i vägen stående trashanken skulle gå. Saken var klar. Herrn var omkring trettio år gammal, kraftig, korpulent, med ett ansikte av mjölk och blod, röda läppar, mustascher och mycket sprättaktigt klädd. Raskolnikov blev rasande; han kände plötsligt lust att förolämpa den där tjocke sprätten. Han lämnade flickan ett ögonblick och gick emot honom.
»Ohoj, ni, Svidrigailov! Vad gör ni där?» skrek han till honom, knöt nävarna och skrattade, under det fradgan stod honom om munnen.
»Vad vill det säga?» frågade herrn strängt, i det han rynkade ögonbrynen och förundrad mätte honom från topp till tå.
»Packa er i väg, vill det säga!»
»Vad understår du dig, lymmel!»
Och han lyfte käppen. Raskolnikov anföll honom med
