»Jag ... var bekant med honom ... Min syster var lärarinna för hans barn.»
»Ah ... i så fall är ni kanske i stånd att meddela oss några upplysningar om honom ... Anade ni ej, att han tänkte döda sig?»
»Jag såg honom i går ... Han satt och drack vin ... Det föll mig inte in.»
Raskolnikov erfor samma känsla, som om något fallit över honom och tryckt honom till marken.
»Ni har blivit så blek. Ja, här är också bra kvavt inne ...»
»Jag måste gå», mumlade Raskolnikov. »Ursäkta ... att jag besvärat er.»
»Gör ingenting ... Det har varit mig ett stort nöje och jag är villig att förklara ...»
Ilja Petrovitj räckte fram sin hand.
»Jag ville bara ... bara ... tala med Sametov.»
»Jag förstår, jag förstår ... Men ni har berett mig ett stort nöje.»
»Det gläder mig. Farväl!» sade Raskolnikov leende.
Han gick.
Han vacklade och det svindlade för hans syn. Då han gick utför trappan, måste han stödja sig mot väggen. Det föresvävade honom dunkelt, att en portvakt knuffade till honom, att en hund skällde häftigt nere på gatan och att en gammal gumma grälade på hunden. Äntligen hade han hunnit ned på gården. Där stod Sonja strax vid utgången. Hennes kinder voro dödsbleka och hon såg på honom med stela blickar. Han blev stående framför henne. Hon såg honom in i ögonen och hennes lidande ansikte uttryckte djup förtvivlan. Hon knäppte ihop händerna och ett smärtsamt, hastigt leende krusade hennes läppar. Han stod ett par sekunder och såg på henne. Sedan vände han sig om för att ännu en gång begiva sig upp i poliskammaren.
Ilja Petrovitj bläddrade i några papper. Framför honom stod den portvakt, som nyss knuffat till Raskolnikov på trappan.
»Ah, är ni här igen! Har ni glömt något? ... Men vad fattas er?»
Raskolnikov nalkades honom långsamt. Med bleka läppar och stela blickar gick han ända fram till bordet, stödde sig mot det med handen och ville säga något, men förmådde det ej. Man hörde endast några osammanhängande ljud.
»Ni är sjuk! ... Tag hit en stol! Se så, sätt er nu ... Skaffa hit litet vatten!»
432
