hade bevisat, att under det förbrytaren Raskolnikov besökte universitetet, hade han med sina små existensmedel understött en fattig, sjuk kamrat och ett helt års tid nästan fullständigt underhållit honom. Vid hans död åtog sig Raskolnikov hans gamle far, som var krympling, skaffade honom plats på ett sjukhus och ställde slutligen om hans begravning. Dessa underrättelser verkade fördelaktigt för Raskolnikov. Hans förra värdinna, änkan Sarnitzina, berättade, att då hon bodde i ett annat hus, »de fem hörnen», hade Raskolnikov en natt vid en eldsvåda dragit fram två små barn ur det brinnande huset, vid vilket tillfälle han själv erhållit flera brännsår. Denna händelse blev noga undersökt och bekräftades av åtskilliga vittnen. Kort sagt, processen slutade med, att brottslingen på grund av sin frivilliga bekännelse i förening med några förmildrande omständigheter dömdes till straffarbete av andra klass på åtta år.
Strax efter processens begynnelse hade Raskolnikovs mor blivit sjuk. Dunja och Rasumichin ställde om, att hon under processens gång avlägsnades från Petersburg. Rasumichin valde till hennes boningsort en liten stad, som låg vid järnvägen, icke långt från huvudstaden, för att noga kunna följa med rättegången och så ofta som möjligt kunna vara tillsammans med Avdotja Romanovna. Pulcheria Alexandrovnas sjukdom var av en ganska egendomlig natur. Nerverna voro angripna och stundom tycktes hennes förstånd vara förvirrat. Vid Dunjas hemkomst från det sista mötet med brodern var modern redan sjuk, hade feber och talade i yrsel. Sedan hon blev bättre, omtalade Rasumichin och Dunja för henne, att Raskolnikov rest långt bort till Rysslands gräns i ett hemligt åliggande, som blivit honom anförtrott och som skulle skänka honom både penningar och ära. Men det förekom dem underligt, att modern varken förr eller senare gjorde dem några frågor. Tvärtom visade det sig, att hon själv funnit upp en historia i anledning av sonens avresa.
Hon berättade med tårar i ögonen, huru han kommit till henne för att säga farväl och lät dem förstå, att hon kände några mycket viktiga, hemlighetsfulla omständigheter och att Rodja hade mäktiga fiender, så att han var nödsakad att dölja sig. Men vad hans framtida bana angick var hon säker på, att den skulle bliva lysande, först skulle dock några fientliga hinder röjas ur vägen. Hon försäkrade Rasumichin, att Rodja skulle bliva statsman och anförde som bevis hans avhandling och hans stora talang som författare. Hans avhandling läste hon oupphörligt. Men hon frågade aldrig, var Rodja fanns,
436
