båda visste, att så måste det vara. Vid avskedet log han svagt, när systern och Rasumichin gjorde honom ivriga försäkringar rörande deras gemensamma lyckliga framtid, sedan han utstått sitt straff, och han sade dem, att det snart skulle taga ett sorgligt slut med moderns sjukliga tillstånd. Slutligen drog han bort och Sonja följde honom.
Två månader senare gifte sig Rasumichin med Dunetjka. Bland de inbjudna voro Porphyrius Petrovitj och Sametov. Rasumichin tycktes ha fattat ett oåterkalleligt beslut och Dunja var alldeles säker på, att hans plan skulle lyckas. Det var också omöjligt att tvivla därpå, ty ingenting förmådde motstå den vilja av järn, som bodde inom honom. Bland annat började han åter besöka universitetet för att fullborda sina studier. Båda voro ivrigt sysselsatta med att uppgöra planer för framtiden och hoppades att efter fem års förlopp kunna flytta till Sibirien. Till dess satte de sitt hopp till Sonjas inflytande ...
Pulcheria Alexandrovna välsignade med glädje sin dotters förening med Rasumichin; men efter bröllopet blev hon synbarligen ännu mera sorgsen och bekymrad än förr. Rasumichin försökte bereda henne glädje genom att berätta historien om studenten och hans sjuke far och huru Raskolnikov året förut blivit bränd, då han räddade två små barn. Båda dessa berättelser försatte modern i ett exalterat tillstånd. Hon talade oupphörligt om sin sons hjältebragder. På gator, i butikerna, överallt där hon kunde få någon att höra därpå, talade hon om sonen och hans avhandling.
Dunetjka visste icke till slut, huru hon skulle bära sig åt. Oavsett faran av ett sådant exalterat tillstånd, hotade blotta omnämnandet av Raskolnikovs namn, som vilken som helst kunde påminna sig från rättegången, att åstadkomma en olycka. Pulcheria Alexandrovna hade skaffat sig de räddade barnens moders adress och ville nödvändigt besöka henne. Slutligen nådde hennes oro höjdpunkten. Hon började gråta, blev ofta sjuk och fick stark feber med yrsel. En morgon omtalade hon, att hennes beräkning rörande Rodjas ankomst snart skulle slå in. Hon kunde minnas, att han vid avskedet sagt, att han skulle vara åter inom nio månader. Hon började stöka överallt i deras lilla boning för att kunna taga emot honom. Ett rum, hennes eget, ställdes i ordning för honom, möblerna putsades, gardinerna tvättades och sattes åter upp o. s. v. Dunja var mycket orolig, men hon tog och hjälpte henne med att iordningställa broderns rum. Efter en dylik dag, tillbringad i oro, tårar, drömmar och feberfantasier, insjuknade hon om natten
438
