knytnävarna utan att betänka, att den kraftige mannen med lätthet kunde upptaga striden med två sådana som han. Men i samma ögonblick grep honom en kraftig hand bakifrån och en polis stod emellan dem.
»Lugna er, mina herrar, få inte slåss på öppen gata. Vad vill ni? vem är ni?» vände han sig barskt mot Raskolnikov, då han märkte dennes trasiga yttre.
Raskolnikov såg uppmärksamt på honom. Det var ett trohjärtat soldatansikte med grå mustascher och kindskägg samt förståndig blick.
»Ni! Just er behöver jag!» ropade han och grep hans hand. »Jag är en för detta student, heter Raskolnikov... det kan ni också lägga märke till», vände han sig till honom, »och kom nu, skall jag visa er något...»
Och i det han grep polisbetjänten vid handen, drog han honom bort till bänken.
»Där, ser ni, hon är alldeles berusad, kom nyss längs boulevarden, ser inte ut för att vara en av yrket. Säkert har man druckit henne full och förfört henne någonstädes... för första gången... ni förstår?... och sedan kört ut henne på gatan. Ser ni, hur klänningen är söndersliten, ser ni, hur illa den är påsatt, hon har ej kunnat taga på sig den själv, det har varit ovana, manliga händer, det syns nog. Och vill ni nu se på den där sprätten, som jag nyss ville tukta. Jag känner honom inte, ser honom för första gången; men han hade också redan fått korn på henne, den druckna, medvetslösa. Han hade alltför gärna gått fram till henne, tagit henne med sig — och fört henne i dylikt tillstånd någonstädes. Det är alldeles säkert, tro mig, jag bedrar mig ej. Jag har själv sett, hur han lagt märke till och följt efter henne, jag kom honom i vägen och nu väntar han bara på, att jag skall gå. Nu har han dragit sig tillbaka litet, låtsar rulla sig en cigarrett... Huru skola vi bära oss åt för att befria henne från honom? Vi kunna väl skaffa henne hem? — tänk efter en smula!»
Polisen hade genast begripit och övervägt allt. Varför den tjocke herrn stod där, det förstod han nog, men icke alldeles, hur flickan kommit dit. Han böjde sig ned för att betrakta henne närmare och ett innerligt medlidande avspeglade sig i hans ansikte.
»Åh, så’n skada!» sade han och skakade på huvudet. »Bara barnet än. Förförd är hon, det är säkert. Hör på, fröken», började han, »var bor ni?» Flickan öppnade sina trötta, glåmiga ögon, såg slött på de frågande och värjde med händerna ifrån sig.
»Hör», sade nu Raskolnikov (han letade i fickan och tog
