orätta endast däri, att han icke hade kunnat genomföra sin föresats och själv hade överlämnat sig åt sina domare. Han led också av den tanken, att det varit långt bättre, om han berövat sig livet. Varför stod han den gången vid Nevan och föredrog ändå att angiva sig. Hade verkligen livet en sådan makt. Är det så svårt att övervinna kärleken till livet? Svidrigailov, som dock fruktade döden, hade kunnat göra det. Han kunde ej fatta, varför han ej redan då han stod vid floden, hade haft aning om den lögn, till vilken han gjort sig skyldig med avseende på sig själv och sin övertygelse. Han förstod icke, att denna aning var förelöpare till ett kommande omslag i hans sinnesstämning, en kommande uppståndelse, ett nytt åskådningssätt.
Han erkände snarare, att det endast var instinktens slöa feghet, som han ej kunde övervinna. Han såg på sina kamrater, tukthusfångarna, och förvånade sig över, att de alla hängde fast vid livet och att det förekom dem så dyrbart. Vilka rysliga lidanden hade ej flera av dessa vagabonder redan utstått! Var det verkligen möjligt, att en solstråle, en ogenomtränglig skog, en svalkande källa i ett obekant snår, övervuxet av gräs och omgivet av jublande fågelskaror, kunde ha så stor betydelse för dessa män, att de betraktade dem med samma blickar, som om de återsett en länge saknad vän, och att de drömde om dem under natten!
I början gav han föga akt på sin omgivning. Han levde så att säga med nedslagna ögon och det föreföll honom vämjeligt och motbjudande att se sig omkring. Men slutligen fanns det ett och annat, som kom honom att studsa och ovillkorligt öppnades hans ögon för mycket, om vilket han förr ej haft någon aning. Mest förvånade han sig över den fruktansvärda och oöverstigliga avgrund, som låg emellan honom och alla dessa människor. Det var, som om de tillhört helt olika nationer. De betraktade varandra med ömsesidigt misstroende. I fängelset funnos också politiska förbrytare från Polen. De ansågo de övriga fångarna som slavar och vildar och sågo med förakt på dem. Men Raskolnikov kunde icke intaga denna ståndpunkt. Han såg, att dessa vildar i många avseenden voro klokare än herrar polacker själva. Det fanns också ryssar, som föraktade dem ... en f. d. officer och två seminarister. Raskolnikov insåg deras villfarelse.
Ingen höll av honom och alla undveko honom. Slutligen började de hata honom ... varför? Det kunde han ej utgrunda. De föraktade honom och skrattade åt honom.
»Du är en fin herre», sade en av dem till honom. »Varför
442
