påståenden som då de hade denna pest. Aldrig ansågo de resultatet av sin vetenskap för mera ofelbart och oomkullkastligt. Hela byar, hela städer och folkslag blevo förpestade och vansinniga. Det var en stor, allmän förvirring, och den ene förstod icke den andre. Man kunde icke komma överens om gott och ont, man visste icke vem man skulle döma eller frikänna. De slogo ihjäl varandra i vansinnig ondska. De gingo löst på varandra med arméer, men allaredan under marschen söndersplittrades dessa av inbördes strider. Lederna upplöstes, hittills förbundna stredo mot varandra, höggo ned och uppåto varandra ... I städerna slogs ständigt alarm och alla kallades samman. Av vem, för vad? Det visste man icke. De vanligaste hantverk övergåvos, ty alla hade nya idéer, nya förbättringar att föreslå, men de kunde ej komma överens om något. Överallt härjade eldsvådor och hungersnöd. Pesten utbredde sig allt mera och till slut funnos endast några få människor, som undsluppit. De voro de rena och utvalda, som hade den bestämmelsen att grundlägga ett nytt liv, att befolka jorden och luttra den. Men ingen hade sett dessa människor och ingenstädes voro de att finna; ingen hade hört deras röst eller förnummit deras ord.
Raskolnikov led av, att denna dröm fäst sig i hans minne och att intrycket av dessa feberfantasier icke ville försvinna. Andra veckan efter påsk hade nu infallit. Det var varmt och klart vårväder och fönstren öppnades i fångarnas sal. Dessa fönster voro försedda med galler och vaktposterna gingo fram och tillbaka under dem nere på gården. Under hela Raskolnikovs sjukdom kunde Sonja endast två gånger få tillträde till honom. Varje gång måste hon anhålla om tillåtelse att få besöka honom och det var förenat med mycket besvär. Men hon gick ofta till sjukhuset och stannade under fönstren, synnerligast när det led mot aftonen. Stundom kvarstod hon endast en minut på gården för att blicka upp på de fönster, bakom vilka han låg. En afton, sedan Raskolnikov blivit bättre, hade han inslumrat. Då han vaknade, gick han utan någon bestämd avsikt till fönstret och såg plötsligt Sonja, som stod långt borta vid porten. Hon tycktes vänta på honom. Han kände ett styng i hjärtat och skyndade sig att lämna fönstret. Nästa dag såg han henne ej och ej heller den påföljande. Han väntade på henne med oro, men hon syntes ej. Slutligen blev han utskriven som frisk. Vid sin återkomst till fängelset hörde han av fångarna, att Sofie Semjonovna låg sjuk.
Han var mycket orolig och sände bud för att efterhöra hennes hälsotillstånd. Han fick snart veta, att sjukdomen ej
444
