man, måste årligen gå till spillo... de måste naturligtvis gå åt helvete, för att de andra må kunna hålla sig friska och sunda. Procent! I sanning, man har vackra ord nu för tiden, sådana lugnande, vetenskapliga ord. Man säger procent och behöver inte vidare taga vid sig. Ja, om det vore ett annat ord, nå då... vore det kanske mera oroande... Men om nu Dunetjka också skulle komma att räknas med under dessa procent, under den ena eller andra?...»
»Men vart går jag då egentligen?» tänkte han plötsligt. »Besynnerligt, jag hade dock ett skäl, varför jag gick ut? Då jag hade läst brevet, gick jag... till Vassilij Ostrov, till Rasumichin gick jag, riktigt, till honom var det således, nu kommer jag ihåg det. Men varför egentligen? Och hur fick jag den tanken att gå till Rasumichin? Märkvärdigt!»
Han förundrade sig över sig själv. Rasumichin var en av hans forna universitetskamrater. Då Raskolnikov ännu gick vid universitetet, hade han nästan alldeles ingen kamrat; han höll sig på avstånd från alla, besökte ingen och tyckte ej om, att man hälsade på honom. Också vände sig snart alla ifrån honom. Han deltog varken i sammankomster eller samkväm eller nöjen. Han arbetade strängt, utan att skona sig, därför aktade man honom visserligen, men ingen höll av honom. Han var mycket fattig, men högmodig och icke meddelsam, såsom om han hade något att förhemliga. Några kamrater föreföll det, som om han såg ned på alla liksom på barn; såg ned på dem, liksom stode han över dem alla i utrustning, i kunskaper och stadga och blickade ned på deras intressen och åsikter såsom på något underordnat.
Endast med Rasumichin var han förtrolig, det vill säga icke egentligen förtrolig, utan meddelsammare, uppriktigare. Det skulle för övrigt också varit svårt att stå på någon annan fot med Rasumichin. Det var en övermåttan glad och meddelsam pojke, godmodig och rättfram. Men under hans rättframhet dolde sig djup och andligt värde. De bättre av hans kamrater förstodo honom, men alla höllo av honom. Ehuru han ibland föreföll tämligen enfaldig, var han dock ingenting mindre än dum. Hans utseende var uttrycksfullt; han var stor, mager, alltid illa rakad, hade svart hår. Ibland ställde han till krakel; man ansåg honom vara en Herkules. En natt slog han med ett enda slag en lång räkel till nattväktare till marken. Dricka kunde han utan ända — men kunde också alldeles låta bli det; ibland begick han dumheter, till och med oanständigheter, dock kunde han också vara själva artigheten. Rasumichin hade även den egenskapen, att intet missöde kunde sätta honom i dåligt lynne och inga kinkiga förhållanden nedslå honom.
