fläcken. Men från alla håll falla piskslagen på det, tistelstången lyftes och faller för tredje gången, så för fjärde gången, regelbundet, med all kraft. Mikolka är ursinnig över, att det icke vill lyckas honom att döda djuret med ett slag.
»Hon är seglivad!» ropar man.
»Hon stupar genast, gosse, här ska’ hon ge opp andan!» skriker en ur hopen.
»Ge’na ett hugg med yxan, laga att det blir fort slut!» ropar en annan.
»Åh, måtte djävul’n ta’ dig! Plats här!» skriker Mikolka rasande, kastar bort tistelstången och tar fram ett järnspett ur kärran. »Se opp!» ropar han och tilldelar sitt arma djur ett slag med all styrka, varav han var mäktig. Märren vacklade, sjönk ihop, sökte draga, men järnspettet föll ännu en gång med all kraft på dess rygg — och hon sjunker ned, som om alla fyra benen på henne på en gång blivit avslagna.
»Gör slut på henne!» skriker Mikolka och hoppar liksom från sina sinnen ned ur kärran. Flera karlar, likaledes druckna och röda av upphetsning, hugga tag i vad som kommer i deras händer — piskor, klubbor, tistelstänger och springa fram till det döende djuret. Mikolka ställer sig vid sidan av det och går löst på det med järnspettet. Märren sträcker fram mulen, suckar djupt och dör.
»Han har gett henne, vad hon behöver!»
»Varför ville hon då inte springa!»
»Hon är min egendom!» skriker Mikolka med järnspettet i handen och blodstrimmiga ögon, liksom beklagade han, att det icke fanns mera att slå på.
»Nå, du har då säkert inte något kors på kroppen!» ropa redan flera stämmor ur hopen.
Men den stackars gossen är alldeles från sina sinnen. Gråtande tränger han sig genom packet fram till hästen, omfamnar hans döda, blodfläckade mule och kysser den, kysser henne på ögonen, på läpparna... Hastigt springer han upp och kastar sig i fullt raseri mot Mikolka. I detta ögonblick lyckas det hans far, som redan länge sökt komma fram till honom, att slutligen få tag i honom och föra honom ut ur trängseln.
»Kom, kom!» säger han till honom, »kom med hem!»
»Pappa! Varför ha de... slagit ihjäl... den stackars lilla hästen?» snyftar han; andedräkten sviker honom och ett rop av smärta tränger sig upp ur hans sammanpressade bröst.
»De äro druckna, föra ofog, det angår oss inte, kom!» säger fadern. Han slingrar armarna kring fadern, men hans bröst är krampaktigt sammanpressat. Han vill draga efter andan, skriker till... och vaknar.
