Han vaknade badande i kallsvett. Håret hängde vått ner i ansiktet på honom, han kippade efter andan och ännu full av ångest och fasa reste han sig upp.
»Gud vare lovad, det var bara en dröm!» sade han och satte sig under ett träd, i det han drog tungt efter andan. »Men vad har det att betyda? Skulle det kanske vara början till nervfeber? en sådan vidrig dröm!»
Hela hans kropp var som sönderbruten; dystert och mörkt var det i hans själ. Han satte armbågarna mot knäna och stödde huvudet i bägge händerna. »Herre Gud!» ropade han, »är det då möjligt, är det då verkligen möjligt, att jag vill taga en yxa, krossa skallen på henne... att jag vill vada i klibbigt, varmt blod, att jag vill bryta upp ett lås, stjäla... och darra av ångest, gömma mig, nedsudlad av blod... med yxan i handen... Herre Gud! är det då möjligt?»
Han darrade som ett asplöv.
»Vad är det då, jag i själva verket tänker göra?» fortfor han, i det han sökte lugna sig själv, djupt bestört och... »Jag visste ju i alla fall, att jag inte skulle kunna stå ut med det; varför har jag då gått och pinat mig ända tills nu? I går, då jag blott gick dit på prov, i går övertygade jag mig likväl fullständigt om, att jag inte skulle komma ut med det. Varför går jag då och pinar mig längre därmed? Vad tvivlar jag då ännu alltid på? Jag sade ju redan i går, då jag gick ner för trappan, att det vore gement, äckligt, nedrigt... blotta tanken gjorde mig sjuk och jag fasade för mig själv!»
»Nej, jag kan icke, jag kan icke förmå mig att göra det! Om också alla mina beräkningar inte lämna rum för något tvivel, om också allt, vad i denna månad blivit beslutat, är klart som dagen, lika ofelbart som ett räkneexempel! Herre Gud! Jag skall i alla fall inte kunna besluta mig därför! Jag går ju dock inte i land med det, bringar det inte till utförande!... Än se’n, varför har jag då ända tills nu...»
Han stod upp, såg sig förvånad omkring, undrade huru han kommit dit och gick till T—bron. Han var blek, hans ögon brände, alla lemmar voro kraftlösa, men det föreföll honom, som om han åter kunde andas ut mera fritt. Han kände, att han kastat av denna förfärliga börda, som så länge hade tyngt på honom, och han blev lättare och nöjdare till mods. »Herre Gud», bad han, »visa mig vägen och jag vill förjaga detta förbannade bländverk!»
Då han gick över bron, såg han lugnt och tyst på Neva och på den strålande solnedgången. Oaktat sin svaghet kände han ingen trötthet. Det föreföll honom, som om den böld, vilken under den sista månaden hade bildat sig på hans hjärta, med
