ens hade gått upp. Frihet, frihet! Han känner sig nu fri från denna trollmakt, detta rus, dessa djävulens ingivelser.
Sedermera, då han återkallade för sitt minne denna tid och ånyo genomgick allt, punkt för punkt, vad som dessa dagar försiggått inom honom, slog honom en, om också i grunden taget icke ovanlig omständighet, vilken dock senare föreföll honom som en förutbestämmelse av hans öde.
Han kunde nämligen icke begripa och förklara för sig, varför han, som dock, trött och utmattad, naturligtvis borde ha slagit in på den rakaste och kortaste vägen hem, just hade tagit vägen över Hötorget; en väg, som han alls icke behövt passera. Det var visserligen ingen stor, men i alla fall en avgjord omväg, och alldeles onödig. Visserligen hade det väl redan hänt honom ett dussin gånger, då han gick hem, att han icke kunde minnas de gator, som han gått. Men varför, frågade han sig alltid, varför hände det just denna gång ett så viktigt, för honom avgörande och dock så rent tillfälligt sammanträffande av omständigheter på Hötorget, just den timmen, den minuten av hans liv, i den sinnesförfattningen och under dessa omständigheter, som endast och allenast voro i stånd att ha den mest avgörande och betydelsefulla inflytelse på hela hans öde. Just som om det väntat honom här!
Klockan var närmare nio, då han gick över Hötorget. Alla försäljare togo ned sina stånd, togo ner sina varor och gingo hem; likaså köparna. Utanför restaurangerna, på de stinkande och smutsiga gårdarna till de närgränsande husen, men i synnerhet utanför öl- och brännvinskrogarna trängdes alla sorters pack och slödder. Raskolnikov föredrog denna plats och de närgränsande gatorna, då han strök omkring utan mål. Här var det ingen högmodig förbigående, som lade märke till hans trasor, och här kunde han visa sig i vilken dräkt som helst utan att väcka någons anstöt. I hörnet av K—gatan hade ett äkta par ett litet stånd, där de sålde garn, band, bomullshalsdukar o. d. De voro likaledes i begrepp att bryta upp hem, men hade försenat sig litet genom samspråk med en bekant. Denna bekanta var Lisaveta Ivanovna eller helt enkelt Lisaveta[1], såsom man vanligen kallade henne, en yngre syster till den gamla kollegieregistratorsänkan och pantlånerskan Aljona Ivanovna, hos vilken Raskolnikov hade varit dagen förut för att pantsätta sitt ur och göra sitt prov. Han hade redan länge känt denna Lisaveta och även hon kände honom något litet. Hon var en stor, plump, skygg och enfaldig kvinna, nästan svagsint, omkring trettiofem år gammal och hölls av sin syster
- ↑ Elisabet.
