i ett tillstånd av fullständigt slaveri. Hon måste arbeta dag och natt hos henne, darrande för henne och fick till och med stryk. Hon stod eftertänksamt med ett bylte under armen framför handelsmannen och hans fru och hörde uppmärksamt på dem. De voro ivrigt sysselsatta med att göra något begripligt för henne. Då Raskolnikov plötsligt såg henne framför sig, erfor han en egendomlig känsla, han erfor en slags bestörtning, ehuru det icke låg något ovanligt i detta möte.
»Lisaveta Ivanovna, ni borde egentligen avgöra saken i egen person», sade krämaren högt. »Kom till oss i morgon vid sjutiden; de andra komma då också.»
»I morgon?» sade Lisaveta långsamt och eftertänksamt, som om hon ännu icke hunnit besluta sig.
»Ack, så rädd ni måtte vara för Aljona Ivanovna!» började krämarens hustru, en beslutsam kvinna, att sladdra. »När man ser er så där, skulle man nästan tro, ni vore ett litet barn, och det är inte en gång er köttsliga syster, bara er halvsyster, och ändå har hon en så’n makt över er.»
»Men denna gång säger ni ingenting åt Aljona Ivanovna», inföll mannen, »det är mitt råd, utan kom till oss utan att fråga henne; det är en god affär. Sedermera kan er syster också tänka på saken.»
»När ska’ jag komma således?»
»Klockan sju i morgon afton, och av de andra skall också någon vara där; då kan ni avgöra själv i egen person.»
»Ni kan så gärna dricka te hos oss», tillade hustrun.
»Gott, jag ska’ komma», sade Lisaveta, fortfarande eftertänksamt, och satte sig långsamt i rörelse.
Raskolnikov gick vidare och hörde ingenting mera. Han hade med avsikt gått förbi sakta och obemärkt för att kunna uppsnappa vartenda ord. Hans bestörtning i början hade småningom givit vika för en beklämning, och en kall rysning gick utefter ryggen på honom. Han hade plötsligt och alldeles oväntat fått veta, att Lisaveta, den gamlas syster och enda sällskap, icke skulle vara hemma i morgon precis klockan sju på kvällen, att den gamla följaktligen skulle vara ensam hemma precis klockan sju på kvällen.
Han hade nu icke många steg till sin boning. Han kom hem i samma sinnesstämning som en, den där är dömd till döden, han överlade ingenting och kunde ingenting överlägga, men han kände plötsligt i hela sitt väsen, att han varken längre hade någon fri omdömesförmåga eller fri vilja och att allt nu med ens vore avgjort.
Till och med om han hade velat vänta i åratal på ett lämpligt tillfälle, skulle han dock knappast kunnat räkna på en
