nu, vad skall jag icke vara då, när jag verkligen skall begå gärningen?» ... tänkte han ovillkorligt under uppstigandet till fjärde våningen. Här trädde avskedade soldater och bärare, som buro ut möbler ur en våning, honom i vägen. Han visste redan av gammalt, att en tysk ämbetsfamilj bodde här. »Den här tysken flyttar således nu, då är för en tid endast den gamlas lägenhet upptagen i fjärde våningen i den här trappan. Det är bra ... i varje fall ...», tänkte han och drog i klocksnöret till den gamlas bostad. Klockan ljöd svagt, som om den varit av bleck. Han hade redan glömt ljudet av denna klocka, nu var det, som påminde den honom om något ... Han for ordentligt tillbaka, hans nerver hade blivit mycket känsliga. Snart därpå öppnades dörren, men endast en smula på glänt. Kvinnan innanför betraktade besökaren genom springan med tydligt misstroende, endast hennes blixtrande ögon syntes i mörkret. Men då hon såg många människor på trappavsatsen, lugnade hon sig och öppnade dörren helt och hållet. Den unge mannen inträdde i ett mörkt rum, som var avdelat med en brädvägg, bakom vilken ett litet kök befann sig. Den gamla stod tigande framför honom och betraktade honom spörjande. Det var en liten, torr gammal kvinna om ungefär sextio år med skarpa, ondskefulla ögon, liten, skarp näsa och bart huvud. Det ljusa föga grånade håret var starkt pomaderat. Kring sin tunna, långa hals hade hon lindat en flanellapp och över axlarna hängde trots värmen en trasig och urblekt pälströja. Den unge mannen måtte ha betraktat henne med synnerlig uppmärksamhet, ty i hennes ögon visade sig ånyo det gamla misstroendet.
»Jag är Raskolnikov, student, var hos er för en månad sedan», sade den unge mannen med en lätt bugning.
»Ja väl, far lille, jag kommer mycket väl ihåg, att ni var här», sade den gamla utan att emellertid taga sina spörjande blickar från hans ansikte.
»Nåväl ... nu kommer jag åter i en liknande affär» ... fortfor Raskolnikov, litet förvirrad och förundrad över den gamlas misstroende.
»Kanske det är så hennes sätt», tänkte han, »och jag har inte märkt det förr», men han berördes dock mycket oangenämt därav.
Den gamla tycktes tänka efter, trädde därefter litet åt sidan och sade, i det hon pekade på dörren till dagligrummet:
»Stig in, far lille.»
Det lilla rummet, vari den unge mannen nu inträdde, hade gula tapeter, geranier och vita gardiner prydde fönstren, varigenom den nedgående solen strömmade in.
