Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs

»Se han, hur han sover!» ropade hon med ovilja, »och aldrig gör han nå’nting annat än sover!»

Han reste sig långsamt. Det värkte i huvudet på honom; han stod upp, vände sig på andra sidan och föll ånyo ned på soffan.

»Tänker du somna igen!» ropade Nastaszja, »är du sjuk kanske?»

Han svarade ej.

»Vill du ha te?»

»Sedan», sade han med ansträngning, slöt ånyo ögonen och vände sig mot väggen. Nastaszja blev stående framför honom.

»Kanske är han verkligen sjuk», sade hon, vände sig om och gick ut.

Vid tvåtiden kom hon tillbaka med soppa. Han låg där som förut, teet hade han ej smakat. Nastaszja kände sig förolämpad och började skaka honom.

»Sömntuta!» utropade hon och såg förtretad på honom. Han reste sig upp och satte sig till rätta, men sade icke ett ord utan stirrade på golvet.

»Är du sjuk eller inte?» sporde Nastaszja, men fick inte heller nu något svar.

»Om du skulle gå ut litet», sade hon efter en stunds tystnad. »Soppan skulle kanske göra dig bättre; vill du inte äta litet?»

»Sedan, sedan», sade han knappt hörbart, »gå!» han vinkade med handen.

Hon stannade ännu en stund, såg medlidsamt på honom och gick därpå ut.

Några minuter därefter öppnade han ögonen och såg länge på teet och soppan. Slutligen tog han litet bröd, tog skeden och började äta.

Han åt endast litet, två eller tre skedar, utan aptit, liksom mekaniskt. Huvudvärken hade givit efter något. Sedan han ätit, sträckte han ånyo ut sig på soffan, men kunde ej somna, utan låg orörlig på magen med ansiktet nedborrat i kudden. Han drömde oavbrutet och det var alltid så besynnerliga drömmar. Oftast föreföll det honom, som om han vore i Afrika, i Egypten, vid en eller annan oas. Karavanen vilar, kamelerna ligga stilla, runt omkring stå palmer i ring. Alla äta, men han dricker vatten ur en bäck, som flyter och sorlar alldeles bredvid honom. Det är så svalt, detta vatten, så underbart blått och friskt, det rinner över brokiga kiselstenar och guldskimrande sand... Hastigt hörde han tydligt, hur klockan slog. Han ryckte till, mornade sig, lyfte upp huvudet, såg åt fönstret, tänkte över, hur sent det kunde vara och sprang med ens upp, alldeles återkommen till sig själv, som om någon

62