ryckt upp honom. Därefter gick han på tå till dörren, öppnade den litet och lyssnade nedåt trappan. Hans hjärta slog häftigt; i trappan var det alldeles tyst, som om alla sovo. Det föreföll honom sällsamt och underbart, att han kunnat tillbringa hela tiden sedan i går i en sådan medvetslöshet och att han ännu icke gjort, icke förberett något... Under tiden hade klockan kanske redan slagit sex... Ett ovanligt, feberaktigt, ändamålslöst verksamhetsbegär kom plötsligt över honom efter sömnen och slappheten. Det var endast föga att förbereda. Han ansträngde sina sinnen för att övertänka allt och icke glömma något. Hans hjärta slog och klappade så starkt, att han endast med möda kunde andas. Först måste han sätta en ögla i överrocken — det var en minuts verk. Han stack handen under kudden, tog fram en gammal söndersliten, otvättad skjorta bland linnet, som låg därunder, och rev en tumsbred och omkring femton tum lång remsa av densamma. Denna remsa lade han dubbel, tog av sig sin vida, tjocka sommaröverrock (den enda rock han hade på sig) och sydde fast remsans båda ändar invändigt under ärmhålet. Hans händer darrade, under det han sydde, men han behärskade sig, och då han ånyo tog på sig överrocken, kunde man icke se något utvändigt. Nål och tråd hade han redan förut i beredskap i byrån. Vad öglan beträffade, så var det ett slugt påhitt av honom; den var nämligen avsedd för yxan. Han kunde väl icke gå med en yxa i handen på gatan? Hade han helt enkelt gömt den under överrocken, så hade han måst hålla fast den med handen och det kunde man ha märkt. Men nu, då han hade öglan, behövde han bara hänga yxan i denna så kom den att hänga stadigt och säkert under armen. Genom att sticka handen i fickan kunde han även hålla fast skaftet, så att det icke dinglade; och som överrocken var vid som en säck, så kunde man icke märka utvändigt, att han höll fast något i fickan. Inrättningen med öglan hade han hittat på redan för två veckor sedan.
Sedan detta var fullgjort, stack han fingrarna i rummet mellan soffan och golvet, sökte på vänstra sidan och tog fram sin »pant», som han redan länge hållit i beredskap och gömt därstädes. Det var i själva verket icke någon pant, utan helt enkelt ett släthyvlat litet bräde av samma storlek och tjocklek som ett cigarrettetui av silver. Denna lilla brädbit hade han händelsevis funnit på en gård i närheten av en snickarverkstad. Därefter hade han bundit en tunn järnplåt, som troligtvis blivit avbruten från någon annan sak och vilken han funnit liggande där på gatan, vid brädbiten. Järnplåten var litet mindre än brädet, han band ihop dem korsvis med segelgarn,
