sedermera liksom varje annan sjukdom småningom försvinna. Men att avgöra den frågan, om det är sjukdomen, som föder förbrytelsen, eller om det är förbrytelsen, som enligt sin särskilda natur alltid åtföljes av någonting sjukligt, det kände han sig icke ha krafter till.
Då han hade kommit till detta resultat, kände han sig säker på, att vad honom vidkom skulle icke en dylik sjuklig förändring inträda; hos honom skulle icke omdömeskraften och viljan slappas, helt enkelt av det skälet, att vad han tänkte begå icke var någon förbrytelse. Låtom oss för närvarande lämna åt sidan hela den bevisföring, varigenom han kommit till detta sista resultat; vi ha i alla fall redan haft för bråttom... Vi tillägga ännu endast, att de faktiska, rent materiella svårigheterna vid företaget överhuvud endast spelade en biroll i hans tankar. »Man bör endast bevara hela sin vilje- och omdömeskraft och denna skall, då tiden är inne, övervinna allt, om man förut satt sig in i sakens allra minsta enskildheter...» Men börjat hade han ännu icke. Han trodde fortfarande icke på sitt avgörande beslut, och då timmen slog, kom allt helt annorlunda än han tänkt sig det, liksom av en händelse, till och med nästan oväntat.
En mycket obetydlig omständighet förbluffade honom genast i början, innan han ännu stigit ned för trappan. Då han kommit till sin värdinnas köksdörr, vilken liksom alltid stod på vid gavel, tittade han försiktigt dit in för att i förväg förvissa sig om, att icke värdinnan själv vore där under Nastaszjas frånvaro eller om hon icke vore där, om då dörren till hennes eget rum också vore riktigt stängd. Men huru stor blev hans förvåning, då han plötsligt såg, att Nastaszja denna gång icke endast var hemma utan till och med sysselsatt i köket; hon tog linne ur en korg och hängde upp det på ett streck. Då hon såg honom, upphörde hon med sin sysselsättning och såg sig om efter honom, under det han gick förbi. Han vände bort ögonen och gick ned, som om han icke märkt henne. Men hans företag hade strandat — han hade ingen yxa! Hans bestörtning var stor.
»Men varför inbillade jag mig», tänkte han, i det han gick genom portgången, »att hon nödvändigt inte skulle vara hemma i detta ögonblick? Varför? varför förutsatte jag det såsom något självklart?» Han kände sig slagen, riktigt förödmjukad, han hade lust att skratta åt sig själv av idel förargelse... Ett vansinnigt, djuriskt raseri kokade i honom.
Han stannade tankfull i portgången. Att gå ut och promenera gata upp och gata ned var honom emot; att återvända hem — var ännu värre. »Vilket gynnsamt tillfälle har jag icke